Tyst i huvudet, fullt liv i kroppen

15 dec.

Så… …

Ja, så kan man nästan sammanfatta det.

Hemma igen

10 dagar, eller rättare sagt, 9 dagar av ädel tystnad (och 1 dag av ädelt pladder) har kommit till sitt slut, och jag har kommit tillbaka till Karlstad när jag skriver dessa rader, tillbaka till civilisationen med dess tempo, måsten och stimilans. Under tio dagar var jag avskuren från samhället, mediterat cirka 10 timmar om dagen med en speciellt teknik, och i princip bara lyssnat på inspelningar av en buddhistisk guru, numera död: S.N. Goenka. Samma inspelningar som tusentals andra människor runt om i världen lyssnar på varje dag när de deltar på vipassanaretreat.

För att göra den här vistelsen möjlig så fick jag ta om hand många saker inför och schemalägga annat efter retreatet, så efter retreatet har det knappast varit en still tjärn med blank yta, vare sig inuti eller utanför.

Men det är ändå med ett visst lugn som jag reflekterar över det, över dagarna i tystnad, dagarna efter, och nu tiden fram till jul. Jag har suttit otaliga timmar i tystnad utan någon anledning att jaga upp sig för inget händer ändå (men jagar upp sig gör du en del ändå, lovar jag). Jag har suttit i ett rum tillsammans med flera andra och väntat på att ha ett samtal med läraren, utan att få tala med andra, läsa, eller lyssna på något. Jag har suttit i en matsal och ätit och verkligen, verkligen smakat på maten, och gått många kilometer på samma snöstigar om och om igen. Ja, lite mer tålmodighet har jag nog utvecklat ändå. ”Jaja, det är en del att göra framöver, men du kommer att göra det, det kommer förmodligen gå rätt bra. Luta dig bara in i upplevelsen och jaga inte upp dig,” tycks något säga mig. Det är en skön känsla.

Att se klart

Det jag har varit på kallas till vardags för Vipassana. Det är egentligen en kurs där du får lära dig meditationstekniken som Gautama Buddha lärde ut för 2500 år sedan. Vipassana är ett ord på pali (ett gammalt indiskt språk) som betyder att se sanningen. Gautama, Buddhan, återupptäckte meditationstekniken för 2500 år sedan och använde den för att bli upplyst, går historien. Och det är den tekniken, i sin rena form, som lärs ut på de här 10-dagarskurserna (det finns ett ställe i Norden att gå kurs, och det är i Ödeshög, Östergötland. För den nyfikne, se länken: https://sobhana.dhamma.org/sv/).

Blev jag upplyst? Nåja, så fort går det inte. Men det var min andra sådan här kurs, och några steg närmare upplysningen tog jag nog. Jag känner mig lugnare och mer kärleksfull i alla fall.

Och det är sällan så härligt att prata som när man kommer ut från nio dagar av tystnad. Jag blev nästan förvånad av min röst. Oj, lät jag så här? Hur var det man pratar nu igen? Jag blev överraskad över hur vackert det är att se människor stå och sällskapa med varandra, efter 9 dagar av ömsesidigt ignorerande.

En dag i det tysta

Dagarna är långsamma. Klockan 4 ringer gongen: väckning. Från halv 5 till halv 7 så är det meditation. Därefter är det frukost och vila till 8, för två pass meditation med en kort vila i mitten, fram till 11. Därefter lunch. Om man som jag är där för andra gången (eller fler), så är det sista målet mat för dagen. Sedan är det meditation från 13 till 17, en liten tepaus till kl 18, och därefter cirka 2 timmar meditation och en timmes kvällsföredrag, där läraren beskriver buddhistisk lära, metodiken och alla fördelar med att praktisera den. Vid 21 är det sängdags igen. Upprepa gånger 9. Och under dessa dagar får du inte läsa, skriva, lyssna på något, prata med någon, göra kontakt med någon (ögonkontakt, beröring, påkalla uppmärksamhet på annat sätt): allt för att fokusera sinnet.

Och det funkar. Sinnet blir fokuserat, och efter ett par dagar så blir det verkligen lugnare på hjärnkontoret.

Meditationen i sig går ut på att uppleva och observera ”kroppsförnimmelserna” över hela kroppen. Det kan vara vad som helst: värme, kyla, tryck, kli, vibrationer, smärta, lätthet… you name it. Allt du faktiskt känner. I mycket, mycket, mycket stor detalj. Det kan låta absurt: ”vadå, jag känner väl hela tiden?”. Ja, det gör du, men för det mesta så glömmer vi bort att känna de små subtila signalerna som kroppen hela tiden ger oss. Det den här tekniken går ut på är att verkligen känna dem i detalj.

Läraren har rätt. När du har suttit i 9 dagar och observerat din andning och dina kroppsliga sensationer, då blir du medveten om en helt annan nivå av ett inre landskap än du visste tidigare. Jag upplever att kroppen bokstavligen vibrerar. Och att jag kan notera små förändringar som sker: oj, nu är jag på väg att bli arg, det känns så här. Och så vidare. Otroligt häftigt.

En del av paletten

Den här tekniken går väl i hand med det jag vanligtvis predikar om: att verkligen känna in i sina känslor och integrera dem. Att känna sina känslor i detalj. Det vipassanameditationen ger är träning i att göra det, och den har gett mig ytterligare en nivå av granularitet i min förmåga att känna in i de där ack så flyktiga och övertygande känslorna.

Vi går konstant runt med kroppssignaler från vår kropp. Det uppstår små signaler överallt i kroppen: muskler rör sig i kroppen, hormoner släpps ut som påverkar någon jämvikt, och så vidare, och så vidare, i en hastighet och med en mångfald som är omöjlig att förstå i praktiken. Resultatet är en generell upplevelse i kroppen med signaler, som puttar dig från eller till att vilja göra något, eller till en viss inställning: det som kallas för emotioner. Sen så tolkar hjärnan de här signalerna på ett visst sätt, och du upplever en känsla.

Vi moderna människor är generellt dåliga på det här med att känna känslor. Det känns för många som att det bara plötsligt uppstår en känsla och så övermannas vi av den: vi säger något vi ångrar oss över, gör något dumt, går över våra egna eller andra gränser. Vi behöver bli bättre på att känna våra känslor och inte bara reagera på dem enligt mönster vi har med oss sen vi var barn. Nej, vi vill kunna ta ansvar för våra känslor och inte bara slänga ut dem på andra (eller oss själva för den delen). ”Vad är det faktiska behovet jag har just nu?”, är den väsentliga frågan.

Och för det krävs träning. Vipassana är en metod att träna upp den förmågan. Det finns fler sätt (som jag föredrar ska jag erkänna, för jag är ingen stor fan av att sitta i stilla formell meditation, även om jag kan se fördelarna med det också). Och det är väl den stora saken jag tar med mig: vi behöver verkligen träna på att känna vad som händer i kroppen och med våra känslor. Det krävs faktiskt en hel del nitisk träning. Men det finns stor vinning på andra sidan den där träningen.

En omgång 10 dagars spirituell bootcamp i form av Vipassana är något jag utan tvekan skulle rekommendera alla människor i hela världen.

Låter det spännande att bli bättre förankrad i ditt känsloliv och tolka känslorna så att du faktiskt uppfyller dina behov? Det är mycket enklare att ta steg på den vägen om du har någon vid din sida som hjälper dig att titta inåt, och lyllos dig, det är just en sådan sak som jag coachar om. Så välkommen att skicka ett meddelande om det här väckte något i dig.