Ett kollektivt uppvaknande? Nej, men en fantastisk chans

Här kommer en lite spretig text. Du är förvarnad. Men jag satte mig ner och funderade på, hur hänger egentligen inre och yttre hållbarhet ihop? Varför har vi sådan mental ohälsa idag? Och på vilket sätt är den kopplad till den ohållbarhet som samhället uppvisar gentemot naturvärlden? Kan en inre läkning bana väg till ett hållbarare samhälle i helhet? Jag tror svaret är ja.

Snö är bra för själen

Mental ohälsa (hjärta) oändlig tillväxt = sant

Den mentala ohälsan är en epidemi i dagens samhälle, och det finns ett stort fokus på att den i dagens Sverige. Undersökning på undersökning visar att vi inte mår så bra, och antidepressiva läkemedel skrivs ut i rasande fart. Notera, fokuset ligger på att hantera den mentala ohälsan, medan det egentligen borde ligga på att erbjuda verktyg, utbildning, lärande för att skapa en god mental hälsa istället. Men när det handlar om upprätthålla eller förbättra hälsan, så verkar det som att samhället på något sätt förutsätter att människor på egen hand ska veta och hitta strategier för hur vi ska må bra. 

Men det är något som vi behöver träna på, speciellt när vi lever i ett samhälle som är så speciellt utifrån hur vår biologi ser ut. Jag menar, vi evolverade ursprungligen för ett stamsamhälle, utan karriärer, utan Netflix, utan mobiler, utan bilar, utan att stöta på okända människor varje dag. 

Det finns så många religioner idag om vad vi ska göra för att må bra. Ät på det här sättet, träna på det där sättet, gå all-in på yoga eller tantra, så kommer du att må bra. Sanningen är väl egentligen att vi alla är olika och beroende på våra enskilda och unika behov så behöver vi olika saker. 

Framför allt behöver vi nog var och en hitta ett hållbart förhållningssätt. Om du går all-in på en trend utan att ha med dig ett kritiskt sinne och verkligen ifrågasätta lärorna, då kommer du förmodligen inte bli fri även om du gör 4 timmar yoga varje dag. Jag tror att man kan bli utbränd av för mycket meditation också, om man går in med en tillräckligt stel attityd.

Det verkar som att vi människor gillar att ta saker till sin logiska slutpunkt. Vi försöker ända in i kaklet med en samhällsidé före något annat kommer och tar över. Kapitalismen har länge varit grunden för det västerländska samhället, trots alla försök och idéer om att vi behöver förändra den. Jag ser det som att så länge som det fanns ett löfte om att saker blir bättre (mindre fattigt), så skrev tidigare generationer under på att offra det mesta av sin tid och sitt välmående på att arbeta och bygga något för familjen. 

Nu är dock tillväxten slut. Vår smått otroliga resa med tillväxt de senaste hundra åren bygger på en enorm mängs tillgänglig överskottsenergi, och i princip fri tillgänglighet på råvaror som metaller och mat. De flesta, inklusive jag, har vuxit upp med och indoktrinerats i känslan av att samhället växer konstant och att det finns ett överflöd av saker, men det mesta pekar på att den tiden av materiellt och energimässigt överflöd är slut. Om inte imorgon så inom 10-20 år även om vi inte ännu känner den sanningen i våra kroppar. Vi tror blint fortfarande på att det kan fortsätta, på något sätt. Om du inte tror på att det är så, så rekommenderar jag att lyssna på podcasten The Great Simplification, som gör ett bra jobb med att beskriva situationen.

Generationerna efter de stora krigen bär på ett massivt kollektivt trauma: föräldrar (främst män) som har bevittnat hemska saker och stängt av känslomässigt, och därigenom skadat sina barn och kommande generationer (varför det är så kommer vi in på senare); vi bär alla både på generations- och samhällstrauman genom att växa upp i det här samhället. Och det är nog därför som konsumtionen har frodats som den har gjort: i stället för att ta hand om såren inuti så har vi uppmuntrats till att distrahera oss, döva smärtan genom konsumtion och hitta lyckan utanför oss själva, med en ny TV, alkohol eller vad det nu kan vara.

På något bisarrt sätt så är nog förmodligen den här mentala ohälsan som vi generation efter generation bär på ett måste för det samhället som vi lever i. För när vi mår dåligt, och när vi inte förstår varför vi mår dåligt eller har några verktyg att läka såren, så letar vi utanför oss själva för att undvika de jobbiga känslorna. Vi konsumerar. Vi distraherar oss. Vi dricker. Lyckan finns i att uppnå något: bli rik, åka på den där resan, köpa ett stort hus, skaffa villa, Volvo, vovve.

Mot en inre helhet och respekt för vår omvärld

Men det kommer en tid när löftet inte längre håller. När vi inte längre har möjligheten att offra vår tid och våra resurser på fortsatt oändlig tillväxt och ett löfte om ett bättre liv om 5-10 år för mig och mina barn. Tragiskt på ett sätt. Men också en möjlighet att vända uppmärksamheten inåt.

Är det verkligen rimligt det här vi håller på med? Är det rimligt att jag ska må så här? Att konstant jaga något och aldrig vara nöjd på riktigt, aldrig känna mig tillräcklig? Nej, det är det inte. 

Det finns en trend, ett synsätt inom spirituella traditioner som säger att vi är på gränsen till ett kollektivt uppvaknande. Den fantastiske Eckhart Tolle (med många, många andra, tro mig) har vittnat om att vi är på väg mot ett oundvikligt evolverande av mänskligt medvetande: vi kommer att vakna upp, gå mer mot enhet, och sluta föröva oss på varandra. Inse att vi alla är ett, ett med varandra och med naturen. Det är en vacker tanke. Men jag sällar mig inte till den skaran som ser det som en nödvändighet. Nej, vi har en möjlighet till en mer harmonisk planet och mänsklig samvaro, men det är absolut inget som vi oundvikligt skrider mot.

Nej, jag skriver inte under på Tolles världsbild. Men däremot så ser jag den största möjligheten i världshistorien där dröser med människor tittar inåt och på sin egen historia och ifrågasätter: vad fan var det som hände egentligen som har fått mig att må så här? Vi har en unik möjlighet nu att titta på våra mönster, våra trauman (kollektiva som individuella) och faktiskt läka mycket av det. Det är en unik tid, för vi lever fortfarande i relativt överflöd. 

Ju fler som kan göra en inre resa och komma i kontakt med sina känslor, med sin intuition, och läka sina sår, desto större möjlighet har vi och vårt samhälle att göra en omställning till ett samhälle som faktiskt kan fungera över tid, inom de planetära gränserna. Jag tror att vi kommer att behöva simplifiera vårt samhälle enormt framöver: det finns helt enkelt inte tillräckligt med energi för att fortsätta hålla på. Det enda realistiska vi kan göra är att minska vår konsumtion, om vi vill undvika kollaps i framtiden. 

Och ju mer vi kan läka oss själva, desto smidigare blir den övergången, för då kommer människor att vara mer benägna att samarbeta, och ha mindre behov och krav på materiellt överflöd. För vi behöver egentligen inte så mycket för att leva och vara lyckliga, allt annat är en kollektiv lögn som Västerlandet har byggt upp de senaste hundra åren. Så vi sitter nu på den bästa handen någonsin för att göra saker rätt. Men vi har också med oss den största risken som mänskligheten någonsin har skådat. Jag vill bidra allt vad jag kan för att vi ska spela våra kort rätt, på det sätt som jag uppfattar verkligheten.

I grunden handlar det om att vi behöver få öva på att känna våra känslor, känna vad som känns bra för oss, och lära oss att ta ansvar för våra liv. Det är sannerligen inget vi får lära oss i skolan. Och tyvärr är det så att samhället idag snarare lär oss att inte ta ansvar för våra känslor och hälsa. Mina texter är en inbjudan till dig att börja ta ansvar för ditt liv och dina relationer, på riktigt. Men jag vill att du ifrågasätter mig och anammar det som känns rätt för dig. Kom med frågor, kom med kritik. Jag vill mer än gärna diskutera med dig.