En värdig begravning för det förflutna

Genom livet så träffar vi många människor. Vissa människor lämnar ett djupare intryck på oss än andra, men i slutändan kommer vi alltid att behöva säga hej då, på ett eller annat sätt. De flesta av oss har träffat många pojk- och flickvänner, kanske vänner också, som vi har behövt bryta med (om du inte är en av de få som fortfarande är tillsammans med din första kärlek, grattis till dig i så fall!). Vad har du för förhållande till dina tidigare kärlekar och vänner? Om du är som de flesta, så finns det nog en del otalt, kanske känslor som inte har fått landa helt. Skam, saknad, besvikelse, kärlek. Om du verkligen älskade någon förr, så kommer det att finnas kvar någon form av kärlek till den personen idag, även om det numera är mestadels andra känslor.

Har du förlåtit dina tidigare nära och kära? Har du förlåtit dig själv för det som hände? Jag tänker att det är ett mått på känslomässig mogenhet, att kunna förlåta och be om förlåtelse, och inte vara fast i känslor av hat, vrede eller besvikelse. 

En bra metod som jag uppmuntrar alla till att testa, det är att sätta dig ner och skriv ett brev till dina tidigare nära och kära. Vad behöver du uttrycka? Vad finns det som är osagt? Vad vill du ha upprättelse för? Vad vill du be om förlåtelse för? Vilken uppskattning vill du ge? I slutändan så finns det bara två ord som egentligen betyder något i våra förhållanden: tack, och förlåt. 

Om du väljer att skicka det till personen eller inte är upp till dig. I så fall kan en vacker dialog uppstå. Eller så upptäcker du att den personen ännu inte är redo att mötas igen. Vi skriver det här brevet lika mycket, eller mer, för att förlåta oss själva och skapa ett bra internt förhållande till det som skedde. Så vi kan släppa det och leva i nuet, istället för att någonstans djupt där inne domineras av det som var en gång och de känslorna som finns kvar, lurandes i ditt inre.

Jag har ett sådant förhållande, till min ex-fru. Det är nu sju år sedan det tog slut mellan oss. Jag skrev till henne för ett tag sedan och frågade om jag fick skicka ett brev till henne. Hon nekade. Hon vill inte ha med mig att göra. Det får vi också respektera. För mig kändes det viktigt att skriva brevet och skicka ut det i etern, som en del i att ge det förflutna en värdig begravning. Vill du läsa det så finns det nedan. Hon, som får vara onämnd här, finns inte på sociala medier och kan inte svenska, så jag bedömer att hon aldrig kommer att komma i kontakt med det här.

Bild av Debby Hudson

Kära Du,

Det har gått länge sedan vi sågs. Sista gången jag träffade dig var två kvällar före jag flyttade ut. Du hade bett mig att flytta ut, ”om jag hade någon form av respekt för dig kvar”, en dryg månad efter att jag bad om skilsmässa. Det var en stressig tid på många sätt, både mellan oss och på våra respektive jobb, vi hade ingen bra sista tid tillsammans. Bråk dagligen, stress, besvikelse. Men så kom tiden när jag skulle flytta ut. Du skulle du på en skidresa, och när du lämnade på morgonen så tittade vi på varandra och sa: ”Ha det så bra, lycka till.” Sedan lämnade jag före du kom tillbaka. Vi har hörts två gånger som hastigast på mejl sedan dess. Det är inte mycket på sju år, efter att ha umgåtts dagligen i över fyra år. Livet är underligt. 

Först vill jag tacka för tiden vi fick tillsammans. Jag var omogen, jag var inte bra på att bråka, men jag älskade dig på mitt sätt, och du älskade mig. Vi hade våra meningsskiljaktigheter. Jag förstod inte varför du inte ville träffa mina vänner. Du förstod inte varför jag var så besatt av att fundera på vad jag vill göra i framtiden, på riktigt. Jag irriterade mig på att du inte städade. Du upplevde att jag stängde dig ute (vilket var sant). Men, jag älskade dig och uppskattade den mesta tiden tillsammans med dig, särskilt före de sista sex månaderna. I efterhand kan jag uppskatta den tiden också, men när det pågick var det fruktansvärt plågsamt.

Jag har funderat mycket på vad som egentligen hände. Varför blev det som det blev? Varför tappade jag känslorna? Det är därför jag skriver det här brevet. 

Min slutsats ligger i min egen otillräcklighet och omogenhet. Jag var egentligen inte redo för att ha ett förhållande med någon på riktigt, för jag hade inget hälsosamt förhållande till mig själv och mitt eget inre. Jag var ung, oerfaren. Jag var desperat efter ett förhållande och bli sedd, i en förhoppning om att den någon skulle kunna fylla upp det svarta hål som fanns i mitt inre, som jag desperat försökte fylla på olika sätt. 

Jag gillade dig när jag träffade dig, och blev nyfiken på jakten. När du svarade an och visade mig intresse tillbaka, då blev jag kär. Men det var mer en form av kärlek till att du visade mig uppskattning, att du ville ge dig själv till mig, snarare än att jag verkligen i mitt innersta önskade att få dig. Jag kände mig värd som människa då, av ditt givande. Jag var vilsen, och visste inte vad kärlek var. Jag blev kär i min sinnesbild av dig, en förhoppning om allt du skulle vara, allt du skulle kunna ge mig. Men på grund av det så fick jag aldrig egentligen lära känna dig och utforska om jag gillade människan framför mig på riktigt och få ta del av din äkta essens. Istället blev jag besviken varje gång som du inte levde upp till fantasierna jag postulerade om dig. Jag skäms över det, och ber om ursäkt. 

Hela mitt liv på den tiden gick ut på att på något sätt hitta till att kunna acceptera mig själv, att känna att jag var tillräcklig. Det var en evig strävan. En del av den strävan var att få vara med någon annan. Att kunna visa för andra att jag är normal, att jag tar stegen man ska ta som en normal människa i vårt samhälle. Jag minns att jag var stolt över att gifta mig ung. Det känns hemskt att säga, att det på något sätt kändes lika viktigt (eller kanske viktigare? jag vet inte…) som att jag gifte mig med just dig. Jag var övertygad om att om vi bara gifter oss, så kommer jag att bli säker på min sak: att jag vill vara med dig och bilda familj med dig. Jag kommer att bli lycklig.

Istället så växte skavet. Det första halvåret kändes roligt och bra, men därefter började det bli tydligare och tydligare för mig; jag är inte sann mot mig själv. Och du utsattes för det, för min oförmåga att känna in i vad jag egentligen vill. Förlåt.

Vi bråkade aldrig. Jag minns att efter jag tog upp att jag ville skilja mig, och före det också, så sa du ofta att vi var så speciella och mogna som aldrig bråkade. Jag tror att det är tvärtom. Vi bråkade inte eftersom vi inte visste hur vi skulle göra: för min del kan jag säga att jag var rädd att ta upp minsta kritik eller idé om att jag ville att det skulle vara på något annat sätt, eller mina önskemål. För mig kändes det fel att ha en annan åsikt än dig eller någon annan. Så jag var rädd att om jag sa vad jag egentligen gick och tänkte på till dig, så skulle oreparerbara sår uppstå. Om jag erkände, då kanske känslan skulle växa sig starkare och bli sanning. Istället berättade jag för mina vänner. Och resultatet blev att jag inte gav mig själv möjligheten att connecta med dig och bygga ett starkt förhållande, och sabbade det därigenom. Känslan växte sig starkare för att jag höll tyst, förtryckte, stängde av. Jag var rädd att du var för svag, när det i själva verket var jag som var det.

Jag tänker ibland att ett av mina bästa beslut i livet var att gifta mig med dig. Och att ett av mina bästa beslut var att skilja mig från dig. Du lärde mig så otroligt mycket om vad det innebär att leva, och vad det innebär att vara sann mot sig själv och respektera sina egna gränser. 

Till sist vill jag också säga att jag minns med glädje många, många fina stunder av äkta glädje som vi hade tillsammans. Som när vi var och åkte skidor med din familj i Nagano. Som när vi utforskade Seattle tillsammans. Som alla de kvällar när vi badade badkar tillsammans och varvade ner från jobbet. Som när vi hälsade på i Sverige tillsammans och var på Hanö. Som när vi valde ut ringarna tillsammans. Mestadels var det roligt.

Det är med glädje jag kan skriva det här brevet till dig. Jag har förlåtit mig själv för det som hände. Det tog många år för mig att nå dit. 

Så tack för all tid vi fick. Och förlåt för att jag sårade dig så djupt. Tack. Och förlåt.