"Om 30 minuter är det över". Nej för fan, njut av hur jobbigt det är!
Så stod jag där och skulle springa mitt första terränglopp på rätt länge. Kilterrängen, 16 km i skogarna runt Kil, på vackra leder och genom en hel del lera var det utlovat. Jag har sett fram emot gårdagens lopp en längre tid; det var ett tag sedan jag sprang ett lopp, och jag såg fram emot att känna hur kroppen känns på en så lång sträcka.
Vid starten var det festlig stämning, och jag kände den här härliga nervositeten i kroppen som jag brukar känna inför att jag ska springa en tävling. Den där känslan som jag har fått inför alla maraton jag har sprungit. Det känns egentligen lite löjligt att vara nervös inför starten på ett långlopp, för man kommer ju definitivt ha otroligt med gott om tid att springa, så det är knappast som att något avgörs på några minuter. Men så är det.
Det snöade lite lätt, vilket jag tyckte var mysigt. Det gav en fin inramning till loppet. Jag ställde upp som jag brukar inför sådana här höstlopp: långärmad tröja, shorts och en buff. Jag hade två intentioner för loppet. Jag ville springa upp för alla uppförsbackar (inklusive en slalombacke) och verkligen springa efter hur min kropp kände och ville.
Jag har sprungit många tävlingar i mina dagar som motionslöpare, men jag har ofta pushat min kropp lite bortom vad den egentligen klarar av, och därav alla de idrottsskador som jag drogs med mellan jag var 20 och 30. Så att lyssna in till kroppen och låta den springa i den hastighet och med det steg som den vill springa kändes viktigt.
Starten gick, och vi kanske drygt 100 tappra som hade samlats drog iväg. Direkt kände jag att det här kommer att bli ett roligt lopp, men, jag åt nog lite för mycket frukost. Som i början på de flesta lopp så är det lätt att råka dras med i högre tempo än vad man vill, så jag fick aktivt hålla tillbaka mig och lägga mig på en lagom nivå.
Stigarna var verkligen fina! När jag sprang fram där så var allt fokus för mig på att tänka på hur underbart det är att få springa ute i naturen på det här sättet, och att jag har en fantastisk kropp som vill bära mig och hänga med på sådana här äventyr. Kroppen kändes verkligen fantastisk. Det som begränsade min framfart var inte muskelstyrka eller flås, det var matsmältningen. Så fort som jag tog i lite för mycket så märkte jag att andningen blev ansträngd och kom ur synk. De första 10 kilometrarna var egentligen bara att springa och känna in i andningen: andas rytmiskt och känna hur det känns i torso, klarar jag det här tempot? Och, titta på omgivningen och småprata lite med mina härliga medresenärer på banan.
När 10 kilometer var passerade i för mig rätt högt tempo, så började den riktiga utmaningen på banan. Jag har haft en strategi genom alla mina lopp jag har sprungit genom livet, och det har varit att tänka något i stil med: ”Hur det än går, om 1 timme är det över.” Samma sak kan jag tänka om jag ska hålla en presentation: ”Om 3 timmar kommer jag att ha gjort det, så det är inte så mycket att vara rädd för.”
Men jag har insett på sistone att även om det är en effektiv strategi för att våga eller ta sig igenom tuffa saker, så vill jag ju inte slippa upplevelsen! Det är nu jag springer, det är nu jag kan njuta av att vara i skogen och ta de här stegen, det är nu jag kan njuta av att kroppen rör så vackert på sig och skriker efter syre. Titt som tätt kom impulsen att vilja ignorera hur jobbigt det är och bara trycka på, längta till det är slut. Men vilket slöseri, slogs jag av och tog mig tillbaka till: hur mycket kan jag njuta av att jag är dötrött just nu, men ändå kämpar på? Väldigt mycket, visade det sig. Och jag sprang för det mesta med ett leende på läpparna, om än trött.
Ännu stundade uppförslöpningen i slalombacken, 14 kilometer in i loppet. Rakt upp för backen, 30 grader plus. Plågsamt långsamt joggade jag uppför. Löparna framför mig gav upp och började gå, men jag joggade på. Med det sagt, så gick det inte fortare för mig, än för de som gick. Men det finns något underbart i att ta hela backen löpandes. Halvvägs upp så skrek höfterna att det här kommer nog inte gå. Jag kände in i höfterna och tänkte, ”det är okej att det är jobbigt och om det verkligen inte går så pausar vi”, då verkade det som att de ändå hade lite energi kvar. När jag kom upp mot krönet så var det ett par som hejade på mig, de ropade: ”det värsta är snart över!”. Jag svarade trött leende: ”det bästa menar ni?” Fruktansvärt trött, men stolt.
De sista två kilometrarna var en övning i att försöka njuta av nuet när man egentligen bara vill lägga sig ner och vila. Och jag tror att jag lyckades. När jag sprang i mål på upploppet så log jag, och Sara som hade följt med för att heja på studsade på stället och log som en fåntratt hon med. Vi firade loppet med ett par geisha-bitar. Otroligt goda!
Resultatet då, frågar ni? Jag kom 48:a av 79 herrar, på tiden 1:33:39. Nöjd.
Den här texten är liksom lite sötsliskig och skriker av självgodhet; inte den typ av text jag brukar skriva, men jag är ta mig fan stolt över hur jag sprang det här loppet, och hur mycket jag kunde njuta av det. Jag är stolt över att jag har lagt så mycket tid på att ta hand om min kropp så att den klarar det här, och att jag har lagt så mycket tid på ta hand om mitt sinne att jag kunde njuta av det här. Och det känns fint att sitta här och skriva de här meningarna med ett leende på läpparna, dötrött och egentligen mest sugen på att sova. Men inspiration är inspiration. Och så ser jag ser fram emot nästa gång jag får vara ute i spåren och mysa med naturen, kroppen och nuet.
Glad efter målgång!