Jag är så stolt... Men hur känns det egentligen?

Stolthet, hur smakar det ordet i din mun? För mig är det förknippat med… Det smakar skam. Får man vara stolt över sig själv? Jag pratade med en bekant, och för honom så var det förknippat med toxisk maskulinitet. En stolt man är en som vägrar erkänna fel och be om ursäkt. Sedan talade jag med en kvinna som var väldigt stolt över hennes bedrifter i livet. I Sverige så verkar det finnas ett visst motstånd mot att vara stolt, eller i alla fall att uttrycka stolthet till andra. 

”Jag är stolt över hur bra förälder jag är.” ”Jag är stolt över hur bra jag är på mitt arbete.” Det är inte så lätt att uttrycka. Oron för att framstå som självgod och förmäten ligger nära till hands. Hur ska andra se på mig om jag faktiskt uttrycker det jag känner? Tacksamhet, nöjdhet, glädje och andra relaterade känslor, de är helt okej. Men stolthet? Njaaa, lite skam ska man väl ändå bära med sig?

För mig väcktes frågan om stolthet nyligen när jag hade producerat och publicerat ett Instagraminlägg. Just det här inlägget hade jag inte haft riktigt så mycket tid eller energi tillgängligt som jag ville lägga. Det var inte ett kasst inlägg, men kanske inte riktigt någon speciell touch heller. Då hände något speciellt. När jag skickade ut inlägget i etern så stängde jag alla sociala appar på mobilen så fort jag kunde, och försökte låtsas om som att det inte hänt. Jag ville glömma det, kolla på nyheterna eller något som kunde få mig på andra tankar. Men så hände något magiskt: den här gången märkte jag vad jag gjorde. Och jag kände, det här har jag gjort många gånger tidigare.

”Vad skumt,” tänkte jag. ”Borde jag inte vara nöjd att jag fick ut inlägget? Borde jag inte vara stolt? Istället, vad är det här? Skam? Ja, jag tror det är skam.” Det här upptog mitt sinne ett tag därefter, när jag vandrade runt på Ängsbacka. Det här är något jag vill utforska. Jag flyr från något, jag är rädd för något, vad vet jag inte. Men framför allt, jag vet inte hur stolthet känns i min kropp. Jag fick också då en känsla av att hitta förmågan att känna och njuta av stolthet kan vara en väg till ett sundare sinne och större kärlek till sig själv. Jag bestämde mig för att börja utforska det här, lägga tid på att känna in i min kropp när jag har gjort något jag borde vara stolt över.

Snabbspola fram en och en halv vecka, det är skrivkurs på Ängsbacka med författaren Bob Hansson. Det är här på kursen som den här texten rinner ur mig. En fantastiskt rolig kurs och en upplevelse i sig, men det är klart att Bob ska börja prata om stolthet plötsligt, som serverat på ett silverfat till mig. Som att han sa: ”David, är du redo nu? Är du stolt över något? Vågar du?” Tillsammans med en annan deltagare så fick vi möjligheten att känna inåt och prata om vad vi är stolt över i flera minuter. Och sedan skriva en lista över allt vi är stolta över. En välbehövlig övning i att tillåta sitt ego att få lite möjlighet att stå i rampljuset, fast på ett positivt sätt. Inte på det där mycket negativa sättet som vi ofta pratar om ego och försvarsmekanismer.

Det var spännande. Jag rabblade ur mig saker jag var stolt över. Det verkade aldrig ta slut. Men det som är intressant på riktigt, det är att även om jag är stolt över många saker som jag har gjort ”där ute”, så är det jag är mest stolt över, det är mig själv. Att jag är den jag är, att jag vågar säga som jag tycker, att jag vågar uttrycka kärlek. Jag är också stolt över att jag lyckades ta mig till Japan och bo där, att jag har flyttat runt och arbetat på många intressanta arbetsplatser och presterat. Men jag är mest stolt över att jag är David, över att jag vågar känna alla mina känslor och inte ryggar undan för dem, att jag vågar hålla mig till svars när jag gör något kasst, att jag vågar hylla mig själv när jag gör något bra. Min kollega i övningen var rörande överens med mig, och vi fick en stund när vi blev lite rörda av samstämmigheten. Ifrån den lilla stunden föddes behovet i mig till att författa denna text.

Filosofera om varför stolthet är lite fult att uttrycka i samhället kan vi lägga mycket tid på. Frågan är hur viktigt det är att förstå exakt vilka mekanismer det är som får oss att rygga undan för vissa känslor, som stolthet, och tycka de är lite fula? Jag kan tänka mig att det handlar om att vi inte uppmuntras att vara för mycket, att vi ska vara lite som alla andra, i skolan. Att mamma eller pappa kanske tonade ner oss någon gång när vi var lite för stolta och kaxiga. Ja, de frågorna kan vi ställa oss, och det kommer jag att göra någon gång känner jag, men för dig och mig här och nu så är frågan om hur det faktiskt känns just nu viktigare.

Så hur känns stolthet då? Jag vet inte riktigt ännu, jag utforskar ännu. Vet du? Berätta gärna för mig hur det känns för dig. Men det jag har skönjat än så länge är en känsla som är fylld av energi, en lätthet, en lyftande känsla, en styrka, en lust att ta för mig, en känsla av att jag kan stå rakryggad inför min omgivning. Jag vill sträcka på mig kommer till sinnet. Och det är fantastiskt mycket trevligare än det som fanns innan: skam och tomhet. Samtidigt är det också lite läskigt att våga känna de där positiva känslorna: vad ska andra tycka? Förmodligen ingenting, eller kanske till och med lite glädje. Vad härligt det ändå är att vara nyfiken på sig själv. Och stolt. Det är härligt att vara stolt också. 

En stolt David i ett höstligt Ängsbacka