Vem är du? Tankar om identitet

12 okt.

Vad är en identitet egentligen? Din identitet är din känsla av vem du är. Det du identifierar med. Det som separerar dig från alla andra, men också det som får dig att relatera till vissa andra. Men det finns viktiga och kluriga frågor som är viktiga för oss alla kopplat till identiteten. Hur är din identitet uppbyggd? Och vad är ett hälsosamt förhållningssätt till din identitet?

Inom spirituella kretsar är det en vedertagen sanning att identifiering med egot bringar lidande. Det är det som Budda försökte säga. Mycket av det spirituella arbetet går egentligen ut på att se hur djupt vi identifierar oss med olika saker ute i världen och i oss själva, och genom att släppa på den identifieringen så minskar lidandet. Det är intressant att ställa sig frågan om det finns något som är bättre eller sämre att identifiera sig med. I slutändan finns det inget som är rätt eller fel i vad du identifierar dig med, men att släppa vissa delar av din identitet kommer förmodligen att ge dig mer harmoni i livet.

För oss människor så är det viktigt att identifiera oss med något, att få känna att vi hör hemma i någon grupp eller miljö, och att få vara i sammanhang som är bra för oss. Det verkar vara en instinkt för oss att vi identifierar oss med något, och inte identifierar oss med annat. Barn tar till sig identitet mycket tidigt, vilket vi kan observerar när de går igenom ”min”-åldern (runt 1,5-3 år) då barn identifierar externa saker, säg leksaker, nästan som en del av sig själva och har svårt att dela med sig. Ett annat intressant exempel på identifiering och grupptillhörighet är att även bland personer som är negativt inställda till människor med annan hudfärg, om den andra har på sig en keps med märket av ett idrottslag de gillar (speciellt under match), så spelar plötsligt hudfärgen inte så mycket roll längre (ett lästips på ämnet är Det rättfärdiga sinnet av Jonathan Haidt). I alla fall inte under tiden som matchen pågår. Vi letar hela tiden efter identitetsmarkörer och byter villigt när det passar oss.

Personligen har jag identifierat mig mycket med att jag kan japanska och har bott där länge, att jag bryr mig om miljön och klimatet, att jag har arbetat i staten, att jag är svensk men framför allt smålänning (viktigt!), att jag gillar läsa böcker, att jag är heterosexuell, och så vidare. När jag tidigare var gift så identifierade jag mig som en partner. Jag har identifierat mig mycket med mina tankar. Men egentligen så är jag ju bara jag, en varelse som existerar oavsett allt det där. Allt det där är en del av mig, men det är inte min totala identitet. Det blir smärtsamt om jag fäster för stark betydelse vid något av allt det här. Vad händer om någon dissar mina tankar? Eller om Småland delas upp i flera landskap? Eller om jag aldrig får åka till Japan igen eller prata japanska? Inte roligt.

Det finns såklart en fördel med identifiering: det är lätt för oss att förmedla till andra var vi står och vilka som vi passar att umgås med. Men det kan gå för långt och få oss att må dåligt. Jag anser att att sluta helt identifiera sig med de olika nivåerna i bilden nedan är en del av att bli emotionellt vuxen. I stället hittar vi en kontakt inåt till vårt medvetande som får utgöra grunden för identiteten.

Nu ska vi titta på hur det ser ut när vi identifierar oss för starkt med olika delar av livet. Vi börjar utifrån och går inåt.

Dina saker

Det är mycket vanligt att identifiera sig med sina saker eller ägodelar i vårt samhälle som är så fokuserat på konsumtion. Många söker status genom prylar, vilket du kan märka på hur viktigt det är för ungdomar att ha kläder av ett visst märke. Det kanske är viktigt för dig också? Du kanske identifierar dig med ditt hus eller din bil. I min familj var det viktigt att vi körde SAAB, något annat gick inte för sig. Om du är starkt identifierad med dina saker och värderar dig utifrån dem, då kommer du att må mycket dåligt om du inte kan köpa armbandsuret av rätt märke, eller om du blir av med dina saker på något sätt. Du kanske till och med upplever det som en attack mot dig själv om någon din bil utsätts för skadegörelse.

Det är rätt uppenbart med det negativa i att identifiera sig med sina saker, och värdera sig själv utifrån dem. Blir du av med något, eller om någon annan köper finare saker än vad du har, då riskerar din känsla av självvärde förändras. Jag själv har upplevt det här på nära håll, där min fars del av familjen la väldigt stort fokus vid hur huset såg ut, och det var viktigt att de hade möbler av en viss kvalitet för att de skulle våga bjuda hem bekanta. Men jag var knappast bättre själv egentligen: för mig har det varit viktigt att jag har kläder av bra märken, helst friluftsmärken som Fjällräven, för att visa att jag gillar naturen och bryr mig om miljön. I sig är det inget negativt att jag signalerar mina åsikter med mina kläder, men problemet uppstår när min känsla av identitet kapas.

Det kan vara en väldig lättnad att släppa identifieringen med sina saker. Testa att rensa ut lite kläder och saker som du inte använder längre. Ju fler saker vi äger, desto fler saker är det som kallar på vår uppmärksamhet att vi ”borde” använda dem. Om du är sugen på att testa downsizea din prylsamling så har Marie Kondo bra tips.

Dina roller

Den andra saken många identifierar sig med är arbetet, roller och det vi gör ute i världen. Alltså våra roller och relationer. Jag identifierade mig länge med att vara hållbarhetsexpert och att jag spelade badminton. För min pappa satt en stor del av identiteten i att han var VD och hade jobbat med bilar hela livet. Ett extremt exempel är kungen. Jag kan bara tänka hur svårt det måste vara för honom att särskilja sig själv från sin yrkestitel. Desto viktigare att han faktiskt tränar på det.

Det finns såklart en stor trygghet i att identifiera sig med sitt jobb, och det är tydligt att många gör det, med tanke på att något av det första vi brukar fråga varandra är: Vad jobbar du med? Det är så accepterat och självklart i vårt samhälle idag att någon knappt tänker på att vi lägger så stor vikt vid vad vi jobbar med.

För mig var det en enorm lättnad att börja umgås mer med människor som fokuserar mer på att utforska vad som är viktigt för dem på riktigt. Jag minns att jag träffade människor på veckolånga retreats där vi hade djupa diskussioner utan att vi en enda gång kom in på vad vi jobbar med. Vilken befrielse.

Samma sak gäller kring relationer. Många överidentifierar sig som mamma eller i förhållande till sin partner eller de sociala sammanhang hen tillhör, och tappar lite känslan av vem man är utanför de rollerna. Jag tänker det är viktigt att vi jobbar med något som vi trivs med och som känns meningsfullt, och att vi har bra relationer. Men det är också viktigt vi inte blir våra roller och att vi kan gå in och ut ur rollerna vid behov.

Det här problemet kan ses i att många som skaffar barn tidigt (inget dåligt i sig) plötsligt drabbas av en medelålderskris när barnen har flyttat ut. När min huvudsakliga identitet och görande om dagarna inte längre främst består av att jobba och ta hand om barnen och det frigörs tid, vem är jag då? Vad finns det då för mening? Det är många vuxna i 40-50-årsåldern som söker hjälp för det här. Och det är såklart en smärtsam upplevelse, men samtidigt är det en gåva om du vågar titta inåt för att hitta vad du egentligen vill göra och hur du vill bidra till världen framåt.

För vissa av oss så är vår mening i livet otroligt viktig. Vissa bär med sig en känsla av att jag är satt på den här jorden för att utföra ett uppdrag. Meningen kan också vara något som du hittar längs vägen. En så stark känsla av mening är också en form av en roll. Det är vackert att ha en mening, att ha något att leva för. Men det finns risker i att fastna för mycket i att identifiera sig med sin mening, för så fort som du känner tvekan inför din mening (vi ändrar oss ju trots allt ibland) eller du uppnår det du har siktat mot, då kan stor förvirring och tomhet uppstå. Jag tror absolut på att ha en mening, men vi bör inte blint hålla fast vid den.

Din kropp

Kroppsfixeringen vi har idag är bisarr. Det har länge gått diskussioner kring hur modeller ser ut och vikthetsen i modeindustrin. Men det är bara att titta på våra reklamer och influencers för att se vilka normer som florerar i samhället och hur viktigt det är med hur vi ser ut. Porren, som är en av våra största industrier, tydliggör också vilka typer av kroppar som är önskvärda. Något jag fann hemskt när jag bodde i Stockholm var hur många tjejer som hade läppfyllning.

Vår kontakt med vår egen kropp, alltså vår förmåga att känna sensationerna i kroppen, är en väsentlig del i att ha en känsla av ett jag. Alltså är kroppen en otroligt viktig del av vår identitet. Det är ju självklart egentligen, inte direkt en nyhet. Men, vi kan också överidentifiera oss med kroppen och fästa vårt självvärde till den.

Människor försöker förändra sig genom överdriven träning och svältande, eller genom skönhetsoperationer, något som blivit mer och mer accepterat. Allt för att uppnå ett ideal om hur man ska se ut för att bli omtyckt, eller för att känna sig bekväm med sin egen kropp (det senare är ofta ett resultat av att personen har internaliserat yttre åsikter från omgivningen eller samhället kring hur vi ska se ut). Jag tror att när vi tvingar vår kropp att ändra sig för att vi inte gillar hur den ser ut, då riskerar vi att tappa en känsla av tillit till oss själva och vår kropp. Vi traumatiserar kroppen på ett sätt: den accepteras inte för vad den är.

En stor händelse i mitt liv var att att acceptera min mage. Jag var mullig som barn, och hatade alltid min mage; jag försökte hålla den inne och skämdes för den. Det blir ingen glad mage av det. Jag hade ett tillfälle på en kurs när jag fick möjligheten att acceptera min mage, känna in i den och ge den kärlek, och det släppte på otroligt mycket tyngd att acceptera den som den är.

Joakim Hillson sjöng på 90-talet: ”Du är så vacker utan spackel, att du inte kan förstå, ju mer du kladdar ju mer du sabbar”. Jag älskar den här låttexten, den klingar sant i mina öron. Människor är vackrast i sin naturliga form känner jag. Men att komma till att verkligen känna det om sig själv tar en del arbete.

Ett annat tecken på vår besatthet med friska kroppar är att vi gömmer undan döda kroppar i dagens samhälle. Det är många (inklusive jag) som aldrig har sett en död människa, något som egentligen är otroligt naturligt.

Dina tankar

Om det är något vi i västvärlden identifierar oss med så är det våra tankar. Det skrivs ofta i tidningar om att vårt jag sitter i vår hjärna, att det är högkvarteret och ursprunget till vår upplevelse. Hjärnan är definitivt viktig och en stor del av att vi är medvetna varelser som kan ha en upplevelse av ett jag. Men det beror på så mycket mer än bara hjärnan, och mer än bara tankarna som frontalloben producerar. Österländska traditioner säger tvärt emot våra västerländska tradition och kallar sinnet för “the monkey mind”; jaget är något annat.

Rösten vi ”hör” eller känner (eller hur du nu upplever dina tankar) är egentligen en del av en scenariomaskin. Hjärnan genererar olika scenarion kring vad vi behöver göra för att överleva och uppfylla våra behov: vad händer om jag gör si eller så? Eller om X eller Y händer? Våra idéer och värderingar, aspekter som härrör från vår förmåga att tänka är en viktig del av vår identitet. Men det är inte allt.

Om du överidentifierar dig med dina tankar, om du är dina tankar, då kommer du att uppleva dig själv som dum, dålig, möjligtvis som en syndare om du tänker ”dåliga” tankar. Tänk på en kristen person som är gift och föreställer sig ha sex med en annan person än sin partner. Det är stor risk att den här personen känner sig som en syndare bara för att hen har tänkt tanken, utan att ha agerat.

Att identifiera sig med sina tankar kan också leda till att du har etiketter för hur du är som person: jag är dum, jag är intelligent, jag är moderat, jag är miljökämpe. Det må vara så att du säger något dumt någon gång, men det är ett långt steg till att du är dum.

För mig hjälper det att tänka att mina tankar (läs: rösten eller känslan i huvudet) egentligen vill mig väl och bara kommer på en massa invändningar och förslag för att skydda mig eller hjälpa till att göra något på bästa sätt. Sedan får jag bestämma mig hur jag vill förhålla mig till dem.

Vi ska inte glömma att tankarna kan vara fantastiskt roliga och inte bara våra fiender! Genom dem kan vi skapa fantasivärldar och allt möjligt. Vi behöver bara hitta rätt förhållningssätt.

Dina känslor

I kapitel 5 så tittade vi på hur det finns många missförstånd kring känslor i samhället. Samhället säger att vi inte ska lägga för mycket vikt vid våra känslor samtidigt som vi ska lita på vår magkänsla. Ska du vara kvar i ditt förhållande? Lyssna inåt på magkänslan, får vi höra.

Vi har idag mycket av ett kategoriseringssamhälle, eller som podden Dumma människor döpte ett avsnitt: Omgiven av idiotiska personlighetstest. På en arbetsplats fick jag göra ett personlighetstest när jag började min tjänst. Det var den så kallade DISC-analysen. Jag minns inte vad jag klassificerades som, men det finns mycket negativa effekter av att identifiera sig för mycket med sina känslor eller mönster. Då blir det lätt att ramla in i att säga “jag är introvert” eller “jag är ordningssam”, "jag är INFJ", för vi mår bra eller inte bra (läs: vi känner stress eller ångest) beroende på omständigheterna. Det kan också vara att känna att du är din depression eller din ADHD-diagnos.

När vi identifierar oss med känslor eller diagnoser, så blir det lätt så att vi undviker situationer som inte passar oss, eller att vi förklarar våra beteenden med hjälp av dem. Ofta är den typen av känslor eller tendenser som du bär med dig ett resultat av tidigare händelser i livet och absolut en upplevelse som går att ändra.

Jag har en historia av att tänka på mig själv som ambivert. Eller som jag ofta sa: en social ensamvarg. Men jag har insett att om jag gör saker på ett annat sätt så blir jag också på ett annat sätt över tid. Vi är inte våra diagnoser, så vi ska vara försiktiga med ord som introvert och extrovert: det kan bara vara du som rättfärdigar ditt beteende. Vill du vara på ett annat sätt? Dags att träna! Och det är just genom att utmana oss med obekväma situationer och känna in hur det faktiskt känns som det kan ändras.

Mellanrummet i dig

Inom spirituella traditioner så ägnas mycket tid och kraft åt att öva upp förmågan att observera tankarna och hitta tomheten inuti. Det eviga, det som inte påverkas av hur vi mår. Jag kallar det för “the void” eller översatt till svenska: tomrummet (fast det känns inte så positivt som på engelska). Björn Natthiko Lindeblad kallade det för “mellanrummet”. Ofta är meditation eller böner vägen till att hitta the void.

Att hitta förmågan att komma in i the void är en stor tillgång. När du är där så känns det enkelt. Jag känner mig stabil när jag är där, som att allting egentligen inte spelar någon större roll, och att jag kan klara vad som än kastas min väg. Men, det finns risker med att identifiera sig med the void också, och tänka sig att det uteslutande är jag och det är där jag alltid ska vara. Det är enkelt att ramla in i det i spirituella kretsar, för det är ett tillstånd som uppmuntras så mycket där.

Identifierar du dig med the void, riskerar du att tappa kontakten med världen, och dina mer fysiska behov kring gemenskap och njutning. Du kanske känner att du bara mår bra när du är på retreat. Du kan hamna i att spendera otroligt mycket tid i meditation och göra yoga, så att du har svårt att ha ett jobb eller upprätthålla hälsosamma relationer. Det kan också vara svårt för andra att känna gemenskap med dig, för du verkar så långt borta.

Om du överidentifierar med the void så kan det vara så att du egentligen bär smärta eller sår i dig som du inte orkar komma i kontakt med, men det är lättare att fly till mellanrummet. Även om det är skönt att vara i the void, så tror jag på att vi ska leva i världen tillsammans med andra människor och helt enkelt vara människor största delen av tiden. Vilket är lite kletigt och smutsigt ibland, men så är det.

Ditt medvetande

Sist ut är medvetandet. Och finns det något rätt svar om vad du bör identifiera dig med så är det ditt medvetande. Medvetandet är fältet i bilden. Det är en känsla av jaget, det där som observerar allt och som tar beslut. Det som kan känna att det gör ont, men vi väljer ändå att få massage och försöka slappna av. Exakt vad medvetandet är har diskuterats i millennia, och inget jag tar upp i den här bloggposten.

När vi identifierar med vårt medvetande, då har vi möjlighet att inkludera alla andra delar som jag har tagit upp hittills, utan att överidentifiera med dem. Jag kan uppskatta mitt utseende och sakerna jag äger, vårda dem och ta väl hand om dem, men de är inte jag. Då slipper det göra då så fruktansvärt ont om något dåligt skulle hända.

I spirituella kretsar finns det de som påstår att det ultimata vi kan uppnå är att inse att vi inte har någon identitet och egentligen bara är ett uttryck av det eviga alltet, och att vi därmed kan förkasta vår jordliga identitet. Det synsättet håller inte jag med om. Jag anser att det finns något vackert i att vi alla är individuella och olika, och det är något som vi ska uppskatta och värdera, och kultivera.