I ensamhetens klor: a blast from the past
Jag har alltid haft ett jobbigt förhållande med ensamhet. Texten nedan är skriven 23 december 2019. Det var precis före jag träffade en tjej som jag blev dökär i. Det fungerade inte med henne, men mötet med henne ledde mig in på vägen som tog mig till tantra och personlig utveckling på djupet. Vilket i sin tur ledde till att jag hamnade i en coachutbildning på våren 2023. Så här i efterhand är jag imponerad av texten: det känns som att det mesta skulle jag ha kunnat skriva idag, men jag känner inte alls samma desperation eller ensamhet som texten vittnar om.
Ja, den är pretentiös. Jag har alltid varit lite pretentiös, även om jag verkligen försökte dölja det (har fortfarande en ådra av det, som de flesta av mina vänner nog kan skriva under på ;) ). Men jag tycker innehållet är vackert. Den stora skillnaden är att jag har blivit vän med mig själv, och att insikterna kring ensamhet, samhörighet verkligen blivit befästa som kroppsliga sanningar nu. Och idag känner jag mig inte ensam på det sättet längre. Det är en stor skillnad.
Texten är helt oredigerad från dess ursprungsformat. Jag hade glömt bort texten, men när jag hittade den minns jag desperationen, och hur jag satte mig ner och skrev det här i ett svep precis före julafton för 4 år sedan.
—
Om ensamhet
I dessa tider på året, julen och nyåret, med mellandagarna klämda, är ensamheten något som gör sig påmind. Dess dunkla huvud lurar ofta bortom synfältet i en till synes glad vardag, men vid denna tid på året, då kan man se dess figur med oklar siluett. Man tycker att man har en ungefärlig idé av vad ensamhet är, men det är likt en skepnad, en skugga, som ljuset förvränger sig lite kring. Ansiktet skiftar, byter skepnad. Man kan inte sätta fingret på den. Vad är den? Är den enbart något negativt? Är den så farlig som den känns? Men samtidigt är det en subjektiv känsla, och subjektiva känslor ska man ta på allvar. De är så sanna som man ger dem cred för att vara.
Sinnesstämningshöjande musik nummer ett i sådana här tillfällen, Cult of Lunas Somewhere along the Highway – ett epos om ”manslig” ensamhet. Jag har alltid känt mig subjektivt ensam. Alltid är väl att ta i; oftare än stundvis. Det är en subjektiv känsla, men är den objektivt sann? Var härstammar känslan av ensamhet ifrån? Det är väl dokumenterat att vi människor inte mår bra av att se hur meningsfulla och lyckliga andra är. Och det är väl dokumenterat att dessa bilder utåt är en extremt liten och missvisande del (oftast) av person Xs liv. Detta är något jag själv upplevt. I min ensamhet har jag ofta jagats av demoner att andra har det bättre: är lyckligare, har mer gemenskap, har mer sammanhang. Genom att prata med människor och ställa svåra frågor, bli bra vän, har jag insett att dessa bilder är en illusorisk slöja; bakom döljer sig en smutsig verklighet som liknar min egen. Ingen perfekt uppväxt och familj (även om jag är glad över min uppväxt var den inte perfekt på något sätt); ingen perfekt vardag där alla möten är meningsfulla och man driver framåt mot ett eget definierat mål.
Många tider på dygnet spenderas ensamma. I alla fall i mitt liv. På jobbet omges man av människor, som samlas för ett gemensamt mål. Därefter går man hem. Ibland på kvällen träffar man vänner, andra gånger tränar man, ibland är man ute och går i skogen, och ibland blir det en kopp te och lite TV-spel. Det upplevda mötet mellan två människor man inte känner, som man får återberättat, upplevs ofta som extremt meningsfullt. Möten jag har, många är av vikt och känns av värde, men inte alltid. Och det stämmer nog för alla. Man längtar därifrån, till att vara med någon annan, eller vara ensam, att vila. Men när man ser andra, då syns inte alla dessa känslor i anletena. Hur ska man då bedöma? Därför känner jag lättnad och en slags undanflykt, en normalisering av mina egna känslor när en annan person berättar för mig hur de känner, hur de upplever.
Detta fenomen spiller över på förhållanden. Min erfarenhet av olyckliga förhållanden är också en form av ensamhet, eller kanske isolering. Man blir inte förstådd. Den desperationen är kanske ännu värre än att längta efter någon som kan förstå en, utvecklas med en, samskapa med en. Samtidigt ser andra lyckliga ut i sina förhållanden. En stilla undran som hemsöker mig, inte i syfte av djävulskap, men i ett sätt att resonera med mig själv, är hur många som är i förhållanden olyckliga, delvis på grund av rädslan av att vara själv. Att vara ensam ställer många frågor till jaget.
Orättvist. Det är det ordet som ofta dunkar i mitt bröst när jag tänker på mitt ställe i livet. Jag har ingen rätt att känna mig orättvist behandlad. Jag har upplevt mycket och haft tur, i många saker, men inte i kärlek. Där känner jag mig oönskad, oreciproktivitet. Varför kan inte jag träffa någon, som jag vill vara med, som kan fylla upp mig? Är det en så överdriven önskan? Naïvt? Det kanske är en illusion i sig, att tänka sig att den där någon ska skänka mening till en, skänka respit. Fast det får inte vara osant! Det är sant att man behöver arbeta på sig själv, hitta sin egen väg, definiera sig själv, och allt vad som sägs, istället för att leta mening i den andre. Men om meningen och hoppet man finner inom sig beror på den andre? Är man då svag? Är man inte bara människa? Evolutionen har drivit vårt släkte att söka flersamhet, som ett sätt att föra rasen vidare. Men därmed har det också skapats belöningssystem som gör detta till en dygd för individen (generellt, det finns så klart många synder att finna i detta nät av interaktioner). Jag KAN inte se min strävan som en svaghet. Samtidigt ser jag att andra gillar ensamhet mer än vad jag gör. En kollega som vandrar längs Skandinaverna i fyra månader, ensam? Otroligt.
Min ensamhet kan mycket väl komma från mitt kringflackande, det i sig ett sökande efter mening. Slumpen är det med. Tänk om jag hade gjort en tjej gravid när jag var 18, hur hade livet sett ut då? Genom att inte rota, har man inte skaffat vänskapsband som är starka. Eller, hur gör andra det? Är det bara jag som inte lyckas? Det är inte många av mina vänner som kontaktar mig utan det blir oftast från min sida, tyvärr. Är jag en så svår person att närma sig? Har det med min trötthet att göra? Eller min FOMO? Som driver mig att försöka lära känna många, och därmed ingen på djupet?
Detta är en text om med-mänsklighet. I detta tidevarv vårt har vi skapat stora strukturer som ska hålla oss säkra och lyckliga: pensionssystemet, sjukvården, LinkedIn (där vi strukturerar upp sätt att hitta jobb). Mer rikedom gör oss lyckligare. Det är mantrat ekonomisk tillväxt viskar till oss. För vad är annars meningen? Varför ska vi sträva, arbeta i vårt anletes svett, vad är syftet? Är det icke: att få vara lycklig. Vad det innebär att vara lycklig är en definitionsfråga, upp till var och en av oss att svara på. Givetvis finns det ett par gemensamma nämnare. Vår rikedom till trots blir vi inte nämnvärt lyckligare som ett samhälle. Vårt samhälle i sin organiserade härlighet, eliminerar med-mänsklighet. Eller, det som tidigare var status quo i samhället har blivit en exklusivitet. Och de som inte är duktiga på att passa in och anamma fler-samheten, de blir ensamma.
Jag känner på mig att den här texten i slutändan handlar om meningen med livet. För alla mina tankestrån dras till den frågan, förr eller senare. Där får de sitt slut, eller början; där bränns de av, där börjar de existera, men också slutar. Jag är en objektiv nihilist, men subjektiv mening tror jag på. Jag har läst att det är i princip det som existentialisterna, såsom Sartre. Sartre har jag aldrig gillat, och jag kan inte förstå hans budskap på en personlig nivå, när jag läste honom för år sedan. Att därmed sättas i samma fack leder till en spark bakut. I och för sig, bara för att facket är detsamma behöver slutsatserna inte vara det.
—
Ja, här tog texten slut. Den blev aldrig avslutad. Men det kan få vara så. Gott nytt år på er alla! Hoppas att ni känner er uppfyllda av er själva och era vänskaper och partnerskap. Kramar. Så ses vi på andra sidan årsskiftet.
