Så kan en vägg se ut

3 maj

Kroppen hade berättat för mig länge att något inte stämde rätt till inombords, men jag hade inte öron (eller känsla, eller vad man ska säga) att lyssna med. För jag ville inte att det den sa var sant. Men så kom en dag, då tecknen blev för tydliga. Kan jag acceptera faktum?

Domen

Hjärntrötthet. Utmattning.

Något som jag tänkte att jag aldrig skulle behöva känna på. För… Det händer ju bara andra? Inte mig väl? Min kropp och mitt sinne hade varit trött tidigare och tagit sig igenom jobbiga situationer, men aldrig hade jag tvekat på min förmåga att helt enkelt ta mig igenom till andra sidan. Jag hade lite svårt att förstå de som gått in i väggen: hur det ter sig, hur det känns, det är väl bara att köra på? En tidigare flickvän till mig gick in i väggen, så jag har sett det på nära håll, men ändå trott på min odödlighet, i hemlighet.

Men så kom dagen då jag höjde den vita flaggan.

Dolda signaler

De senaste månaderna hade jag fått rejäl huvudvärk och ett tryck i huvudet ett par gånger när det hade varit lite extra mycket under ett tag, men det hade släpp relativt fort och jag hade kört på som vanligt. Fast det fanns en oro: jag gillar inte huvudvärk, och jag gillar inte att ta smärtlindring, och så illa som huvudvärken kändes… är det något fel? Har jag fått någon sjukdom?

Jag minns en dag när jag besökte mamma, i januari i år, och på natten fick jag en huvudvärk som kändes som om den skulle splittra huvudet. Jag försökte vila mig igenom den, men den blev bara värre och värre. För varje slag hjärtat slog så kändes det som att det drogs åt hårdare kring huvudet. Till slut blev det så illa att jag tog huvudvärkstabletter, men det släppte inte och jag trodde att det kanske var en hjärnblödning. Jag var minuter från att ringa ambulansen. Men så släppte den.

Då hade det varit ett par extremt tuffa veckor, och mycket jobb som jag egentligen inte ville göra. Och morgonen efter så spelade jag vidare spelet, huvudvärken bortglömd. Tänkte att det kanske var en rimlig reaktion på det som varit. ”Men, äh, så farligt har det ju inte varit? Jag kan hantera det här, och det blir ju mindre framöver”, intalade och övertalade jag mig själv.

Men den här gången när huvudvärken kom, en dryg vecka efter att jag flyttat till Östersund och Mikaela precis varit på besök, kom den utan att jag nämnvärt stressat. Om jag tillät mig att känna in i huvudet, så kändes det som en spännrem runt tinningarna.

Jag har tränat mycket på att slappna av kroppen, känna in, hitta mer avslappning. Men nu förstod jag inte riktigt, hur kan jag slappna av det här? Jag kommer inte åt det. Jag förstod att det är någon form av avslappning jag behöver, men jag visste inte hur jag ska ge den till mig själv.

Det finns en gräns för mig med, uppenbarligen

Och det värsta är, vet ni, att jag känner skam för att jag har en gräns för hur mycket jag orkar.

Över en längre tid så hade jag bollat flera jobb, mitt eget företagande och coachande, skrivande och en ny och spännande relation. Jag kände mig effektiv, fick gjort orimligt mycket varje dag, men upplevde att jag fick den vilan jag behövde, även om det var påfrestande. För att kunna prioritera min tid med min partner så fick jag jobba i princip konstant de dagarna då vi inte var tillsammans. Samtidigt kände jag aldrig att jag hann med tillräckligt mycket.

Huvudvärken var inte det enda symtomet på det som skulle komma.

Över de senaste månaderna försvann den där grundkänslan av glädje i livet mer och mer, och det kändes mer som att jag var fast i ett beroende av dopaminkickar och adrenalin av att klara av saker som jag har på att-göra-listan. Källan av liv, inspiration och energi som väller fram av sig självt inifrån som drivkraft: det är den jag vill känna. Nu var det inre istället en gammal motorgräsklippare jag fick dra, och dra, och dra tills den kom igång. När jag väl var igång var det kul, men det kändes inte som om det kom inifrån.

Jag avslutade dagarna med att skriva allt jag kände mig tvungen att hinna med dagen efter för att klara livet. Allt utöver det skulle vara njutning och ha roligt. Problemet var bara att när jag väl hunnit med de sakerna så var dagen antingen slut, eller så var jag för trött för att jobba på mina långsiktiga projekt, och då plågades jag av det. Jag kände mig dålig, oproduktiv. Jag var på väg upp för ett berg som jag så gärna ville bestiga, men nu tröt orken och inspirationen, men jag ville inte att det skulle vara så. Jag ville inte se att min energi falnade. Och jag ville inte göra det egentligen, men någonstans där inne jämförde jag mig med andra, manade på mig själv och stressade mig själv ännu mer. Så här var det sedan mitten på hösten 2023 någon gång, till för ett par veckor sedan, men det hade knappast varit lugnt före dess.

Slutet hägrar

Jag märkte att jag mindre och mindre kände mig intresserad av att umgås med andra, och mer och mer ville dra mig undan. Bara vara för mig själv. Jag tolkade det som att jag äntligen hade lärt mig att umgås med mig själv och njuta av det (vilket i och för sig är sant och en vinst i det hela), men jag ville inte se det som ett tecken på att det här inte funkar. Hela tiden så ville jag avveckla mig själv från Ängsbacka, kursgården där jag bodde (varför kommer i ett annat blogginlägg), vilket var en andledning till att jag orkade: bara jag stökar undan de här sakerna så kommer det att bli lugnare. “Snart kommer jag att få vila.” “Snart kommer jag att kunna prioritera det jag vill.”

Det argumentet var sant, såklart. Sanningen eller verkligheten är aldrig svartvit. Det fanns nog många vägskäl på vägen som hade kunnat leda till en annan utgång, men det känns lite oundvikligt att jag ligger här i soffan och skriver det här. Jag har valt att ställa in i princip allt som jag kan ställa in, och prioritera att vila i en dryg månad: se vad som händer.

Ni som någon gång varit utmattade eller haft hjärntrötthet känner säkert igen en del ovan. Fler tecken då?

Jag som i vanliga fall älskar att fundera på saker blev mindre och mindre taggad på utmaningar. Jag som i vanliga fall älskar att umgås med människor började känna att jag inte orkar umgås med andra, speciellt inte att lära känna nya människor. Jag som inte haft problem att sova kunde inte somna på kvällarna utan att kolla på någon avslappnande video på YouTube. Jag blev stressad när det inte hände något. Då är det illa.

Krasch

När det äntligen lugnat ner sig och jag kommit till Östersund, då förväntade jag mig att energin skulle komma tillbaka lite snabbt, som den alltid gjort. Men det gjorde den inte. Allt kändes motigt. Jag kände ingen motivation till något som jag sett fram emot. Jag försökte komma igång, ut och lära känna människor i Östersund, men jag kände mig nästan äcklad av att tänka på det.

Men jag vill inte stanna… Jag vill kämpa… Jag vill komma vidare… Jag vill ha roligt… Stopp!

Där någonstans så erkände jag nederlag. Eller snarare, jag sa ”ja” till kroppen, ”nej” till idéer och tankar. ”Jag hör dig, det är dags att vila.”

Så där är jag nu, vilandes. Men det här är en viktig tid för mig. Det är inte bara ett nederlag, det är också en tid för att hitta något annat, något viktigt. Nästa vecka skriver jag lite om hur jag ser på vägen framåt för mig.