David, förstöraren

26 feb.

Jag är här för att förstöra, och jag älskar det. Brutalt, säger du? Ondskefullt? Det beror på vad du lägger i begreppet förstörelse och vad som ska förstöras.

För att något nytt ska få växa fram, så krävs ofta en viss förstörelse. För att du ska kunna växa och komma över rädslor, så behöver du låta gamla idéer och historier om dig själv dö. Historier som berättar vem du är, hur du reagerar i olika situationer, vad du värderar och vad du klarar av. Vi kan kalla det här för kreativ förstörelse (creative destruction). Jag skulle vilja kalla det för kärleksfull förstörelse.

Historien du

Vi går alla runt med idéer om vem vi är. Människan är det narrerande djuret: djuret som förstår världen i historier. Vi säger att en vätemolekyl och en vattenmolekyl dras till varandra, som om de gillar varandra. Vi säger att växter älskar att stå i solen, som om de hade en vilja och älskade likt vi människor. Det kan vara så att vätemolekylen eller fredskallan upplever en vilja och attraktion till varandra, men den är med all sannolikhet inte alls som den vilja och de känslor vi människor känner.

Dessa historier, den här känslan av att vilja något och de här idéerna vi bär med oss kring vilka vi är och hur världen är funtad, de existerar inte bara i oss som mentala historier. De bor även i kroppen.

Den västerländska kulturen och vi som har vuxit upp i den tenderar att ge stor betydelse till intellektet, alltså intellektuella eller logiska förståelse av våra historier. Den förståelsen är viktig, men vi glömmer bort att de här historierna faktiskt bor i våra kroppar också; vi bär en somatisk (kroppslig) förståelse av världen och oss själva, och den förståelsen manifesterar sig som en känsla av att något känns rätt eller fel, eller en känsla av att vilja något och inte vilja något annat. Våra historier och idéer om oss själva och världen sitter i kropparna, inte bara som lösa tankar som flyter omkring. Tankar är kopplade till känslor, och tvärtom.

Du kanske har scenskräck. Jag skulle inte säga att jag har haft riktig scenskräck så som jag har hört det beskrivet med panikångestattacker, men jag gillade verkligen inte att prata inför folk förr. Jag kallsvettades, blev stressad, kände mig dum och var orolig för hur folk skulle reagera. De kanske skulle döma mig som dum? Ifrågasätta min kompetens? Varför skulle de vara intresserade av att lyssna till något som jag har att säga?

Jag hade alltså en idé, en historia om mig själv, om att jag inte var bra på att tala inför folk, att folk inte är intresserade över att höra vad jag har att säga. På samma sätt kanske du har det nu. Om det är så, så är det inte alltså inte bara en tanke som du har, den manifesterar sig samtidigt i din kropp som en känsla (kanske illamående?) som förstärker idén. Genom det här håller du dig på ”rätt” planhalva: du undviker att gå upp på scen för det väcker obehag.

Samtidigt så förstår du säkert med ditt intellekt, så som jag gjorde då, att det inte finns något som säger egentligen att du eller jag är en dålig talare av naturen: det handlar bara om att jag inte har övat eller vågar (på tal om att våga, att du inte vågar tala inför folk, eller vad nu det kan vara, är i sig en historia om dig själv som du använder för att slippa göra det). Men, det kändes fan inte bara som en idé när jag skulle upp. Hela min kropp skrek: ”Nej! Gå inte upp där, du kommer göra bort dig, det slutar dåligt!”

Så historierna som vi bär om oss själva, de är inte bara historier vi berättar för oss själva med intellektet: de är historier som vi bär i kroppen i form av känslor, spänningar och så vidare, som tar sig till ord och förstärks med hjälp av vår logiska hjärna. På liknande sätt, men lite mer subtilt, anammar vi andra identiteter, som att du är svensk eller högerorienterad i politiken. Egentligen är vi inget sådant, det är bara identiteter som bär med sig vissa sätt att känna, tänka och faktiskt använda kroppen (genom hållning, sätt att tala och så vidare).

David, förstöraren, komma skall

Nyligen så assisterade jag på ett meditationslärarretreat som hölls av Mia Lehndal på Humlebäck kursgård i Värmland. Det var en fantastisk upplevelse, både i att få hjälpa till att skapa en härlig upplevelse för 10 deltagare, men också för min egen del i att ge meditationer och fördjupa min egen förståelse för mig själv.

Under kursen så spenderade vi en kväll på att utforska vad vi är här på denna jord för att ge. Jag tror att en av de meningsfullaste saker som vi människor kan göra är att upptäcka vad vi brinner för, och få ge den gåvan till andra. Men vad är den gåvan då? Det är en av de absolut största frågorna som gäckar människor tror jag, även om frågan ibland gömmer sig bakom andra bekymmer och känslor. Jag tror att det kan ibland ta år av sökande för att inse att det är frågan man vill (och behöver) finna ett svar på.

Men när frågan väl ställs i ett tryggt utrymme så kommer svaret ofta relativt enkelt. Den kvällen så utforskade vi svaret till frågan: ”Vad vill livet ge genom dig?” Alltså, om du tänker på allt du kan och allt du vill, allt du drömmer om, när du känner dig som mest lycklig och det som känns mest meningsfullt, om du gör det till något som du kan bjuda på till mänskligheten (utan att i det här skedet fundera på hur det ska kunna ge dig en inkomst), vad gör du då? Vad kallar livet dig till? En otroligt kraftfull fråga.

Svaret för mig var tydligt. Det var tydligt i min kropp där det resonerade och kändes rätt, sen formulerade huvudet orden. Jag är här för att förstöra. Jag vill förstöra villfarelser, förvrängda idéer om vad ett gott liv innebär och vad människan är här för att göra, jag vill peka på alla absurditeter som vi tar för givna som naturlagar i vårt samhälle och säga: ”det är fan inte rimligt”. Jag vill också hjälpa människor att se de lögner och halvsanningar som de upprätthåller om sig själva, inför sig själva.

Det jag arbetar med är kärleksfull förstörelse. Att se igenom de slöjor som vi har för att skydda oss själva från smärtsamma känslor och sanningar vi inte vill acceptera. Men när vi vågar möta an sanningen om oss själva och samhället så tror jag att vi blir mer fria. Då får vi möjlighet att börja bygga något nytt och bli oss själva mer och mer.

Om du har följt det jag skriver om, det jag postar om, eller om du har pratat med mig, så har du säkert redan en känsla av vilka idéer jag vänder mig mot (annars är det bara att kika på ett par andra bloggposter).

Det kändes bra att den kvällen kalla mig själv för David, förstöraren, den kvällen. :)

Att med kärlek förstöra oss själva

För att nya idéer och historier ska få spira - oavsett om det är en personlig transformation eller något på samhällsnivå - så behöver vi förstöra det korrupta och ruttna som vi nu håller fast vid, både som individer och som samhälle.

Vi tenderar att tänka på samhället som något där ute, men idéer som lever i samhället lever i alla oss också, som förkroppsligade sanningar om vad som är okej och inte; det är det hela inskolningsprocessen går ut på på en nivå: att skapa en värdegrund i alla individer i vårt samhälle som sammanbinder oss så att vi tycker ungefär lika. Normer. Många av de här normerna som vi har i vårt samhälle är skadliga både för oss själva och vår mänskliga psykologi (jag tittar på dig, kapitalistisk konsumerism) och för ekosystemen som finns på vår vackra planet.

På en personlig nivå, så funkar det så här. I vår hjärna och vår kropp så har vi en massa olika nervbanor som är mer eller mindre starka. Inom neurologi så säger man ofta: ”wire together, fire together”, alltså neuroner som ofta används tillsammans blir efter ett tag så sammanhörande att de nästan automatiskt aktiveras tillsammans. Vi har hur många olika nervbanor som helst i oss, som gör det möjligt för oss att att leva utan att konstant behöva lära oss nya saker och vara medvetna om vartenda steg vi tar. Men det gör också att vi mer eller mindre går på automatik på många sätt. Du kanske har märkt att dina föräldrar slentrianmässigt säger samma saker om och om igen: ett exempel på en nervbana skulle man förenklat kunna säga.

Du kan också se dina historier, idéer och sanningar om dig själv som nervbanor. När du går upp på scen så aktiveras vissa nervbanor, som gör dig nervös. När du kommer hem på jul och ska träffa familjen så aktiveras andra nervbanor (program eller beteendemönster) som gör att du pratar på ett visst sätt med dina föräldrar. Kanske blir du den snälla pojken igen, och inte riktigt känner igen det. Du kanske till och med avskyr det, men kan inte hjälpa det när du står där inför pappa. Det är alltså inte bara så att vi tänker att vi är på ett visst sätt. Vi är det med hela vår kropp, och kroppen följer med beroende på vilka nervbanor som aktiveras.

Och när vi är på det sättet agerar enligt en idé vi har (oavsett om vi vill vara så eller inte) så får vi en trygg känsla i kroppen, kanske till och med en skön känsla. Säg att du sitter i fikarummet och folk börjar snacka skit om en kollega och du hänger på. Även om du inte gillar det, så kanske du får en skön känsla i kroppen. När vi går emot idén däremot, så väcker det obehag. Därför kräver det en insats att ändra beteende och idéer på djupet, att faktiskt leva enligt sina värderingar.

När vi inte lyckas med det, då kallar vi det för kognitiv dissonans.

Så kärleksfull förstörelse innebär att bryta ner de mönstren som vi har i våra kroppar, och tillåta nya förhållningssätt och beteendemönster växa fram. Vi låter sanningen få komma fram, slutar gömma oss bakom skydd och en fasad av coolhet/låtsas inte bry sig/… och blir sårbara, blir oss själva lite mer, steg för steg. Det är ibland en smärtsam process, men den är otroligt givande och frigörande.

Jag hoppas att du fortsatt hänger med på den resan inåt med mig, på ett eller annat sätt.