Djupåt och framåt, drömmar och insikter

Det här är andra delen av ett blogginlägg som dokumenterar min resa in i hjärntrötthetens dimland. Den första delen finns här.

Vi lever vårt liv med en bild av oss själva. Jag är en massa olika saker (se mitt inlägg om identitet från ett tag tillbaka här). Vem var jag? Några av de grejorna jag tillskrev mig själv var: energisk, outtömlig energi, presterande, alltid uppmärksam. Jag kunde inte se att jag inte skulle kunna hantera min energibalans på ett rimligt sätt, även om jag gjorde otroligt mycket.

Men saker händer och vi får revidera vår bild av oss själva. En utmattning, att drabbas av hjärntrötthet, är en sådan händelse. Uttryckligen, jag kan inte hålla kvar vid den tidigare bilden, för om jag gör det så ramlar jag snart tillbaka även om jag skulle återhämta mig. Något behöver skiftas. Jag behöver kapitulera, låta en annan bild, en sannare bild av mig själv, ta vid.

Insikter

Jag tror nu att det här är en krasch som jag egentligen gått och väntat på de senaste tio åren. Flera gånger har det varit riktigt tufft, men på något sätt har jag kunnat fortsätta. Jag har tryckt mig igenom väggen, vägrat låta den stoppa mig. Nu har jag dock fått öron att lyssna med: jag har tränat på att känna känslor i min kropp de senaste åren. Dessutom har jag fått en god förståelse för mänsklig psykologi så nu kan jag se tecknen och ta dem på allvar. Den här gången så såg jag att, ja, jag kan trycka mig igenom den här väggen också tror jag, men det kommer inte sluta bra för mig.

Så, jag började våga se tecknen, och det jag nog är stolt över, det var att jag vågade dra i handbromsen före jag kom till att jag inte ens orkade gå upp ur sängen.

Jag skrev i förra inlägget: jag skäms över att jag inte orkar. Hur sjukt är inte det, att jag känner så? Jag som hjälper människor som har bränt ut sig eller lider av andra idéer som hindrar dem att få ett mer levande och meningsfullt liv. Ibland får vi helt enkelt erkänna att vi inte är kongruenta varelser. Det känns fint att få erkänna för mig själv (och er) att det här är något jag skäms för. Insikten är första steget mot att kunna förändra något.

En fråga som jag alltid försöker ställa mig är: ”När blir jag tacksam för det här?” Jag kunde ställa mig den frågan en vecka efter jag drog ner på allt. Först var det bara mörkt, tråkigt, en förlust. Skam. Jag som vill göra så mycket, som längtar efter att köra på. Sen började jag förstå, att det finns en poäng med det här med. Något som jag ska lära mig från det här med.

Ett okänt land

Jag pratade med en vän som genomgått en utmattning, och vi båda har haft en sådan här upplevelse genom livet. Grafen nedan visar på nivån av stress i systemet över tid. Det är naturligt att vi har mer eller mindre stress genom livet. Ett liv utan stress skulle vara dötråkigt. 

Men, vi behöver ha tillgång till djup avslappning (”totalaktivering”, kan vi kalla det, av det parasympatiska nervsystemet). Det är där vi kan läka. Det är som att jag och min vän båda aldrig lärt oss hur man kommer ner under en viss nivå av stress i systemet. Vi har alltid burit med oss en stress, som ligger och kör. Det som jag tidigare tänkte var djup avslappning, var den streckade linjen.

För mig har den stressen visat sig som något jag har tolkat som ett personlighetsdrag, men som nog snarare är en försvarsmekanism: jag behöver prestera för att vara omtyckt, jag kan aldrig slappna av helt för om jag gör det så kommer jag inte framåt. 

Då kommer jag efter. Då förlorar jag i livet. Vad fan det nu innebär?! Men så är känslan. 

Det verkar kvitta att jag har förstått rent rationellt att det inte är fallet, eller för den delen att jag bott med en person som var utmattad och har sett på nära håll hur det kan va, och inte dömt henne för det. Känslan i kroppen har varit överväldigande och drivit på mig. De som känner mig kan nog vittna om att det finns ett jävla driv där inne.

Men nu är det dags att utforska ett okänt land. Jag ska ner i området under den sträckade linjen.

Vägen framåt - just nu

Hur når jag dit? Medveten vila. Strukturerade dagar.

Vad innebär det? Så här tänker jag mig mina dagar: gå upp tidigt och kom ut, få naturligt ljus på mig, promenera lite. En långsam frukost. Sen under dagen, en timme eller två av någon arbetsaktivitet och skrivande före lunchen. På eftermiddagen, lite mer skrivande och kanske lite träning. Sen nedvarvning, och senast kl 8 av med alla skärmar för att läsa och somna. Det ska jag testa till att börja med.

Jag har upptäckt att skriva är en av de få saker som ger mig energi och livsglädje just nu, så det vill jag verkligen prioritera. Och jag tror inte att en total avstängning är det jag behöver, därför också någon timme arbete. Men en rejäl dos med vila varje dag. Mycket sömn. Lite skärmtid. Medvetet känna in i min kropps signaler, slappna av huvudet.

Jag ser det som att jag just nu är på väg ner i det där landet under den streckade linjen. Jag vill dyka ner där, lära mig hur jag slappnar av mitt nervsystem till en ännu djupare nivå. För jag tror att om jag kan komma ner dit, och möta livet från en ännu mer avslappnad nivå, så har jag tillgång till ännu mer energi och kännande, ännu mer kärlek. Det handlar om självrespekt och självkärlek. Det handlar om att bli mig själv ännu mer, upptäcka vem jag är när jag inte presterar, och om jag kan älska den personen eller inte.

Min mamma frågade mig när jag senaste kände mig utvilad. Frågan ställde mig, och när jag sökte inombords fanns det inget svar. Jag kan inte ärligt säga att jag har varit helt utvilad någonsin. Det har alltid funnits en grundstress, en oro. Före Ängsbacka var det mitt förra förhållande, före det var det ensamheten och rädsla över att bli accepterad eller inte, före det var det stressen över utbildning och arbete, före det var det äktenskapet som bröt samman och hetsigt arbete i Japan, före det var det plugget i Japan och allt det innebar, före det var det självhatet som tonåring, och nu är vi tillbaka mer än 20 år i tiden.

Lite vila behövs nog.

Var förändringen du vill se i världen

Jag vill förstöra världen: den där idévärlden som det västerländska samhället har med produktiva individer och där det rationella är viktigare än känslolivet. Jag vill rasera det och hjälpta till bygga en ny värld: en human och mänsklig värld, där alla känslor (men inte alla handlingar) kan accepteras, där kvaliteten på våra liv och våra relationer är det som styr vägen, inte ekonomisk utveckling eller maktspel. Naïvt kanske, men det känns viktigt och meningsfullt. 

Men för att kunna ge denna gåva till världen på ett ärligt sätt, så behöver jag göra som Ghandi och se på mig själv och mitt liv, och ärligt kunna stå för den kärlek och respekt som jag ger till mig själv. Hur ska jag annars kunna predika för andra att det är vägen? 

Det är den gåva jag ger mig själv just nu, genom att lyssna till signalerna och ta paus: jag ger min kropp kärlek, lyssnar till dess behov, lär mig att lyssna ännu djupare, till ännu subtilare signaler, för att jag och min kropp ska kunna lira på samma team. Och, för att jag ska känna att jag är den förändring jag vill stå för. 

”Inte kunde jag tro att jag skulle behöva förändras på djupet också? Det räcker väl att ni andra gör det,” tänkte jag nog någonstans. Men det verkar inte vara sant. Så nu lever jag som jag lär. Jag lyssnar. Lyssnar till vad som viskas djupt där nere. Testar mig fram. Experimenterar. Blir ledsen, blir glad. Blir förtvivlad över hur lite jag orkar, men tacksam över allt jag har gjort. Jag ser det här som en otroligt viktig resa för mig i självkärlek, och bli mig själv ännu mer. Tro på mig själv ännu mer. Älska mig själv ännu mer, så att jag får energi inifrån som kommer naturligt.

Du är viktig - vad säger viskningarna?

De här två blogginläggen har haft osedvanligt många meningar som börjar med ordet ”jag”, ett stilistiskt val som jag vanligtvis skyr. Men insikten om behovet av att lyssna in till vad min kropps signaler vill säga på en ännu djupare nivå rättfärdigar det valet den här gången. Snarare understryker budskapet: ”Jag är viktig”. Vad min kropp säger mig, genom de spänningar, känslor och viljor som uppstår, är viktiga.

Likaså, du är viktig. 

Jag hoppas att du kan känna detsamma och våga lyssna in till vad din kropp säger, före den behöver skrika så högt att du inte en dag orkar gå upp ur sängen mer. Din kropp och ditt nervsystem är värda att lyssnas till. Den inre rösten är otroligt subtil ibland, så då behöver du stänga av alla de yttre högtalarna som försöker överrösta den rösten. 

Hör du rösten inombords, som viskar så mjukt, så mjukt? Lyssna noga min vän, så kommer du att höra.