Ner med personligheten!

I en samtid som berättar för oss att något av det viktigaste som finns är att realisera sig själv, bli unik, hitta det just du är bäst på och njuter av att göra för att kanske förändra världen, så fångade ett citat av Gabor Maté mig för ett tag sedan. 

”Hur människor växer upp formar deras förhållande till deras kroppar och psyken. De emotionella kontexterna av barndomen interagerar med medfödda temperament för att bilda personlighetsdrag. Mycket av det vi kallar personlighet är inte en grupp med fasta drag, utan bara mekanismer vi lärde oss i barndomen för att hantera olika situationer.” [When the Body Says No, s. 127, min översättning och kursivering]

När jag ser mig omkring och när jag synar mig själv så känns det här citatet så sant. De flesta är helt enkelt ute efter att känna sig accepterade, få kärlek, uppleva samhörighet och göra något meningsfullt med sin tid. Det är fascinerande att se hur många olika strategier och mekanismer för att få dessa saker som vi människor utvecklar. Det kan vara att du är lite krampaktigt glad kanske, har ett behov av att ta plats för att inte känna dig osyndlig, eller hellre visa ilska än ledsamheten du känner: ja, vad vi håller på för att inte visa för oss själva eller andra vad vi känner och behöver. 

The deepening

För ett tag sedan så drabbades jag av en lättare utmattning, och det är först nu på sistone som energin har börjat komma tillbaka. Inte riktigt på samma nivå som tidigare ännu och lite upp och ner fortfarande, men det finns tillräckligt med ljusglimtar nu för att känna hopp och skoj igen. 

Jag har tänkt på den här tiden som min “the deepening” - fördjupandet. 

”Okej, nu har jag verkligen möjligheten att ta det lugnare och minska stimuli, sociala medier och så vidare. Då borde jobbiga saker jag inte velat se på komma upp. Kan jag låta det vara så och våga se på dem? Och se vad som händer inom mig i olika situationer?” 

Det var en frågeställning. 

En annan var att titta inåt och hitta mina styrkor, det jag är stolt över, och grunda mig själv i det. Hitta glädjen.

Det har inte alltid varit lätt att hänge mig åt det, för jag identifierat mig så mycket med att vara duktig och prestera. Och vem är jag när jag inte presterar då? Är jag värdig då?

Med radikal ärlighet mot mig själv har det kommit många insikter. Till exempel har jag sett hur mycket ovilja och olust inför olika saker i grunden ofta handlat om att jag varit sömnig och trött men ändå försökt tvinga mig själv, eller en känsla av att jag behöver vara till lags och möta andras (av mig fantiserade) behov före de ger uttryck för dem. Just den här sista: en så stark drift att anpassa mig till andra, den har jag avslöjat mer och mer. När jag nu tydligare och tydligare se hur drivkraften smyger sig på, då kan jag välja att göra något annat. Det är inte lätt och det tar ofta emot, men jag tror det är bra för både mig och mina relationer. Den här drivkraften var ett drag hos mig som jag tidigare såg som min personlighet. 

För mig är det här frihet, att kunna se igenom mig själv och släppa idéer om hur jag måste vara.

Avpersonaliseringens tid

Det var inte bara ett försök i att se mina egna mönster, det var alltså också ett försök i att se bortom min personlighet för att se vad som finns bortom den.

Många spirituella traditioner, som till exempel Buddhismen, förespråkar just att vi ska lära oss att se igenom våra tankar och känslor. Observera deras övergående natur: de uppkommer och försvinner. Bortom de krusningarna på vattenytan så finns det något som observerar det som uppstår. Dessa traditioner säger att ju mer vi kommer i kontakt med oss själva och alltet, desto mer kommer vi se att allt hänger ihop och att jaget och personligheten är en illusion.

Dit har jag väl inte riktigt kommit. 

Men att bli medveten och avslöja mig själv om och om igen i vad jag håller på med egentligen och vad jag gör för att undvika att möta vissa rädslor eller försöka bli omtyckt… Ja, inte så smickrande i stunden, men det är något jag blir bättre och bättre på.

Maté talade sanning: många av mina beteenden och drag som jag tänkt på som jag, är snarare försvarsmekanismer. Det är ju egentligen något jag vet sedan tidigare: när jag flyttade till Japan som 20-åring så gjorde jag det med ambitionen att skapa en ny David, och det funkade ju. Det kräver bara lite tid att sjunka in i nya sätt att vara och känna.

Opersonlig eller flerpersonlig?

Jag har mången gånger funderat på det här med upplysning och att kasta av sig alla lager, se bortom allt och in i helheten. Att bli av med alla våra begär och lidanden, att bli neutral och se att allt bara är övergående. Till viss del låter det befriande, men också otroligt tråkigt. Någonstans vill jag ju tro att en av de definierande sakerna med oss människor är att vi bryr oss djupt om något, att vi smärtar och blir euforiska. Även om det bringar med sig en viss nivå av lidande, så är det vackert och mänskligt i min värld. Jag skulle inte vilja leva utan min smärta, för den har format mig till den jag är. Och jag gillar mig själv som jag är - även om jag också jobbar på min utveckling och inte alltid känner mig så smickrad av vad jag ser.

Robert Assagioli, som var elev till Freud och influerad av Carl Jungs idéer om arketyper (allmänna karaktärsroller som förekommer i det undermedvetna hos alla människor), skapade ett psykologi-ramverk som kallas för psykosyntes. I det finns konceptet ”delpersonligheter” som säger att vi alla består av många olika personligheter som aktiveras mer eller mindre i olika situationer, och vissa av delpersonligheterna kan vara mer eller mindre förtryckta och därmed inte få komma till uttryck.

En personlighet är typ en grupp av nervbanor som aktiveras i olika tillfällen där vi känner, går och rör oss, talar på ett visst sätt. Vi kan till och med ha olika idéer eller värderingar. Jag gjorde en lista för ett tag sedan med alla min personligheter som jag har sett och känt. Några av de mer frekventa och tydliga i mig är: sonen (det som väcks i mig när jag är med mina föräldrar), japanen (otroligt tydligt hur annorlunda jag beter och känner mig när jag kommer till Japan), presteraren (när jag känner mig mån om att vara omtyckt), asketen (när jag faller in i att vi måste klara oss på så lite som möjligt för miljöns skull), och så vidare.

De uppstår när vi möter olika situationer i livet och behöver nya sätt att möta utmaningar. Så ju mer du har gjort i livet och desto fler olika situationer du har varit i, ju fler delpersonligheter har du förmodligen.

Det kanske låter som multipel personlighetsstörning, men det skulle vara om de här personligheterna inte var medvetna om varandra och det bokstavligen kändes som olika personer i en kropp. Delpersonligheterna här ovan är mer som tanke- och känslomönster som vi kan gå in i. 

Personlighetens tyranni

Så, vad är målet med avpersonalisering?

Personligheten blir en tyrann när jag krampaktigt håller fast vid att jag har ett sätt, värderingar och känslor som jag identifierar som mig och måste hålla fast vid. Att släppa det krampaktiga taget om den och låta andra delar av mig få komma fram när de vill, blir väldigt frigörande. Lite som en lek. Jag upptäcker att jag kan vara på lite olika sätt, utan att världen går under eller vänner försvinner. Det är otroligt frigörande.

På ett sätt så kan vi bli våra ”riktiga” jag när vi släpper idén om vad vi måste vara. Jag vet inte vem jag är: det är något jag upptäcker med tid. En marmorstaty som jag hugger ut ur blocket. Jag utmanar rädslor och testar mig fram, upptäcker vad jag gillar och inte gillar, vad jag behöver och vad jag egentligen klarar mig utan. Men jag vet aldrig riktigt vart jag hamnar.

Har vi ett autentiskt jag, där inne, bakom alla personligheter? Kanske. Förmodligen. Men jag tror inte vi kommer åt det i mer än en form av en underliggande känsla av medvetande. Det autentiska jaget kläs sedan av våra delpersonligheter och träder fram på det sättet, som ett spöke som får ett lakan över sig. När vi ser det på det sättet, så innebär att vara i kontakt med sitt jag och sina känslor att vara medveten om hur jag kan märka hur jag går in och ur olika personligheter, att jag är okej med det och kan nästan se det lite som en lek (det är inte så allvarligt!). Att bli vuxen blir då att jag kan ta fram rätt personlighet för rätt tillfälle för att möta utmaningen framför mig. Eller att släppa saker som jag egentligen inte behöver lägga mig i, trots att en personlighet i mig skriker högt om det.

Ett förslag på en bra söndagssyssla, kanske? Sätt dig ner och fundera lite på vilka delpersonligheter du har och vilka du längtar efter att släppa fram mer. Identifiera vilka tyranner du har inom dig, och låt upproret börja!

Honom ska vi bli av med, eller hur?