Individuell och kollektiv utveckling

”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” - Jesus Kristus, Lukasevangeliet 23:34

Vi vill alla gott för oss själva och våra barn, men vårt kollektiva handlande plågar våra ekosystem omkring oss.

Hur kan vi leva tillsammans på denna jord utan att utarma den? Det är den fråga som dominerade mitt vuxna liv mellan 25 och 35. Vad är meningen med livet? Det var frågan som dominerade mitt liv från 13-20 (tiden mellan 20 och 25 och efter 35 har varit lite mer lättsam ;)).

I vuxen tid har den senare frågan tagit en annan karaktär, för jag upplever att jag har hittat ett svar på meningen med livet på ett sätt som är tillräckligt för mig. Nu lyder den: hur ska jag leva för att leva i linje med meningen i mitt liv? 

Frågorna i mitt liv har snurrat kring hållbarhet, inre och yttre, men det är först de tre senaste åren jag har insett hur nära de hänger ihop. Hur ska vi gifta de två på ett sätt som fungerar? Det är något jag funderar på dagligen. Rapporterna kring hur våra ekosystem utarmas, kring havens framskridande död, kring nya temperaturrekord kommer stadigt. Samtidigt lider vi i västvärlden av enorma epidemier av mental ohälsa. Ja, böcker som handlar om hur vi ska leva våra liv för att må bra står tätt i bokhyllorna; alla verkar ha svaret eller den där supermetoden som ska lösa allt för dig.

Min vuxna fråga om meningen med livet och hur vi kan leva här utan att förstöra vår jord hör intimt ihop, och den här texten är ett försök att visa på vilket sätt de gör det, i mitt huvud.

Vi bär de kollektiva synderna

Det är lätt att vilja friskriva sig från synderna som vårt samhälle och våra tidigare generationer har gett upphov till. Vi beklagar oss över att våra tidigare generationer inte tagit sitt ansvar och låtit förstörelsen pågå så som den har gjort. 1972 hölls den första internationella konferensen som addresserade dessa ödesfrågor, i vårt kära Stockholm. Hur mycket har hänt sen dess? Ja, en hel del på detaljnivå, men vi har fortfarande inte vänt om samhället i någon omfattning som kan halta utvecklingen. Snarare har det bara eskalerat med hur mycket material vi tar från naturen och hur mycket avfall vi ger tillbaka. ”Tänk om våra tidigare generationer hade agerat seriöst då, då hade det inte blivit så dåligt” är det lätt att tänka, men jag tror det är för simplistiskt att se det på det sättet.

Välfärden som rovdriften har gett ska givetvis inte förnekas: miljarder människor har lyfts ur fattigdom. 

Vi drivs och eldas på inifrån av brist. Vi lever i någon form av kollektivt inre bristtillstånd, där vi försöker kväva tomheten och ångesten inuti genom konsumtion, karriär och allehanda distraktioner. Detta är vad samhället lär oss. 

Människor som är genuint uppfyllda inifrån behöver inte konsumera och distrahera sig bort från oron. De bär snarare med sig en djup vördnad för vår världs icke-mänskliga invånare och för naturens resurser. Nyttja resurser i den mån jag behöver för att hålla min kropp i funktion, men inte slösa i onödan. Hedra, och dela med sig. Det är inte så svårt egentligen; du känner säkert någon som verkar vara genomnöjd med livet trots att hen inte har världens fetaste lyxvilla eller en stor skara följare på Instagram. Men för att det ska fungera behöver en frid inombord finnas.

Inre hållbarhet = yttre hållbarhet

Ett av de stora problemen med dagens hållbarhetsarbete är att det i huvudsak drivs som ett yttre arbete. Vi ska förändra systemet: byta ut fossila drivmedel till klimatpositiva sådana, elen ska bli grön och så vidare. Men tillväxten ska fortsätta, ja, fast den ska bli grön bara. Den gröna omställningen är en ny möjlighet till ytterligare tillväxt! 

Tillväxt till vilken nytta? Till att må bättre? Forskning visar på att när vi når en viss nivå av välfärd så är det inte våra ekonomiska förutsättningar som driver vårt välmående längre. Och tillväxt till vilket pris? Vi agerar som om samhället inte vore en del av naturen och följde dess lagar.

Inre hållbarhet är en förutsättning för en sann yttre hållbarhet. Vi skulle behöva dra tillbaka vår kvävande hand över ekosystemen, eller i alla fall lära oss att arbeta mer i synk med dem. Ge tillbaka mer till naturen som vi får så mycket från. Men för att denna idé om återhållsamhet eller samarbete med naturen om kring oss som ett sätt att skapa ett hållbarare samhälle ska få genomslag så behöver vi gå till roten och adressera den inre ohållbarheten. För när det är ohållbart där inne, då söker vi bara mer, mer, mer utanför oss själva. Då är det det där ute som ska skänka oss ro eller lycka. Men det projektet blir aldrig bra i längden. Då upptäcker vi till slut att hur stor villa man än får så försvinner inte tomheten inombords.

Ett kollektivt bristtillstånd

Var kommer vårt bristtillstånd ifrån? Jag ser det som de kollektiva lögnerna som vårt samhälle lär oss: du blir lycklig genom att konsumera, genom att jaga yttre bekräftelse, genom att uppnå en karriär som är sanktionerad av vårt kollektiv, säger grundantagandena om ett gott liv i vårt samhälle. 

Samhället i sig är något som konstant skapas av oss här idag, men som också bär med sig våra tidigare generationers viljor. Vi har ärvt det och förvaltar det tillsammans, och även när vi finner det skevt tar det tid att förändra och det finns många motsatta viljor. Det finns en tröghet i systemet.

Vi har inte bara ärvt samhället från våra tidigare generationer, vi har även ärvt dess emotionella sår, beteenden och tankesätt. Det som kallas för generationstrauma. 

För oss vuxna, med vår väl utvecklade prefrontala kortex är det svårt att leva oss in i hur det är att vara ett litet barn. Våra hjärnor spenderar mestadels av sin vakna tid i alfa- eller betavågor: ett tillstånd av analys och logiskt tänkande och genomförande. När vi sover så är vi antingen i delta (djup sömn) eller i teta (REM eller drömsömn). 

Spädbarn är mestadels i delta. Barn under 12 är mestadels i teta. De lever i en magisk värld där fantasin lockar kring varje hörn, och de upplever världen på ett väldigt annorunda sätt. De har heller inte ännu kunskap om världen. De har ännu inte upplevt så mycket och har inte den trygghet i sin kunskap som vi vuxna har. De tar in det de upplever och det de ser omkring sig, relativt ofiltrerat utan alltför mycket kritiskt tänkande.

Uppväxten påverkar oss och formar oss till de vi blir. Våra tidigare generationer har (i de flesta fall) uppfostrat oss med så mycket kärlek och välmening de har kunnat, och deras idéer om ett gott liv och hur vi ska bete oss, deras sätt att behandla varandra i sina relationer, deras oförmåga till att vara i kontakt med sina innersta smärtsamma känslor, dessa saker aborberas av barnen. Idéer om hur man ska bete sig, vad som är lycka och framgång absorberas också djupt, även om vi delvis gör uppror mot dem under tonåren. Likaså absorberade du och jag en gång i tiden det som fanns omkring oss när vi var små. 

Många idéer och tankesätt är bra, men andra är förlegade. Idéer om det goda livet som ett där vi gör karriär och uppnår materiell välfärd som bara en kung kunde njuta av förr i tiden är nästan satta i sten idag. De sitter hårt i oss, inte bara som idéer som vi kan släppa genom att tänka på saken lite. Normerna sätter sig också spänningar i vår kropp och tar sig till uttryck i form av lågmäld stress, generellt missnöje och känsla av meningslöshet, huvudvärk, autoimmuna sjukdomar, tvångstankar, ångest och oro som vi inte riktigt kan identifiera var det kommer ifrån. Dessa känslor får oss att handla i en viss riktning.

Min poäng är att när vi ännu inte har synat oss själva och var våra idéer kommer ifrån, och när vi ännu inte har vågat möta vår inneboende ångest och våra mindre smickrande sidor vi inte vill känna av (eller skuggor, som Carl Jung skulle uttryckt det), då styr dessa underliggande känslor och idéer våra val på något sätt, utan att vi märker hur.

En stor del av det som driver vår värld idag är en övertygelse om att lyckan kommer till oss när vi har uppnått vissa saker där ute i världen, när vi har bevisat för andra hur fantastiska, framgångsrika och älskvärda vi är, när vi äntligen får den där bilen eller får åka på den där resan. Ja, då kommer jag bli lycklig, är vi övertygade om. Men är det verkligen det som är lycka?

Växa upp och ta ansvar

Våra tidigare generationer är formade av de samhällen de växte upp i, och i sin tur är de formade av sina föräldrars tider. Även om vi över tid kan släppa saker och ting och läka de samhälls- och generationssår som åläggs oss, så bär vi fortfarande på såren från de stora krigen i Europa, från kolonialismen och andra stora saker som har hänt i vår värld. Även vi idag i denna relativt problemfria del av världen är påverkade av de här stora skeendena. Vi bär våra tidigare generationers och samhällens ambitioner om tillväxt till vilket pris som helst, och vi bär deras sår av emotionell neglekt från sina föräldrar där det har skett. Vi bär deras idéer om vad det goda livet innebär, trots att vi ser att så mycket forskning visar på att så som vårt samhälle är utformat idag inte bidrar till mentalt välmående. Men av någon anledning verkar vi som kultur vara oförmögen att släppa de idealen och utforska nytt i stor skala. 

Vi behöver växa upp. När du på riktigt går på en inre upptäcktsfärd och kommer i kontakt med dig själv och dina känslor, när du vågar erkänna för dig själv vad du har drivits av och upptäcker sätt att ge dig själv bekräftelse inifrån istället för att söka den utanför dig själv, ja då börjar livet transformeras. Din inre transformation för att leva ett mer uppfyllande liv är viktig i sig och är ett imperativ till livet: du har trots allt bara givits ett liv så upplev och lev det till fullo i så många tillfällen som möjligt. 

Men det viktiga är att när fler och fler gör det, då kan vi också bidra till ett skifte i samhället.

Du och jag är sociala varelser. Det finns ingen människa utan andra människor: vi har evolverat för att leva tillsammans, i grupp, och det är i samklang med andra som den sanna meningen med våra liv uppenbaras. När vi läker oss själva, då läker vi även de sår som vi har fått ärva från våra föräldrar och från tidigare generationer, och då bidrar vi även till att läka de sår som samhället har inflikat på oss i sin sinneslösa rusning mot evig tillväxt och i sin desperata kamp att skydda oss från externa fiender.

När vi läker våra skevheter och vågar lyssna inåt, då tar vi ansvar för våra liv. Ansvar och skyldighet är nästan lite fula ord idag, saker vi vill slippa. Men det är djupt meningsfullt att bära ansvar, och svara an till det.

Vi behöver ledare, ledare som ärligt står för sina värderingar och handlar i linje med dem. Ledare som vågar stå upp för sina idéer, som vågar vara sårbara och erkänna när de har gjort fel, men som också vågar möta sina egna inre demoner och djupdyka in i vad som är viktigt för dem på riktigt, för att sedan verka för att förverkliga det ute i världen.

Vi är i desperat behov av att på något sätt styra skutan av vårt samhälle till en mer hållbar stig, men den yttre hållbarheten måste åtföljas…, nej, låt mig omformulera: endast genom att skapa en inre hållbarhet i så många människor som möjligt kan vi uppnå yttre hållbarhet, alltså ett hållbart materiellt samhälle. Då kan vi skapa en högre medvetenhet och en väg till sunda värderingar och prioriteringar som faktiskt främjar ett leverne som är gott för människor på en psykisk nivå.

Sann inre hållbarhet

Jag tror det var något i stil med det som Jesus ville säga med citat i början av texten. Vi tror att vi gör gott. Vi vill gott. Vi handlar i god tro, och vill det bästa för våra barn, självklart, och för vårt samhälle. Men vi är informerade av sjuka normer som förvränger bilden av vad ett gott liv är och är drivna av inre krafter vi inte vågar titta på och inte är i kontakt med. Vi ser inte heller konsekvenserna av vårt handlande i denna internationellt sammankopplade värld. Handlingar leder till konsekvenser, som leder till konsekvenser, som vi helst inte vill se för det blir för jobbigt att bära.

Vi bär sår, rädslor och känslor av otillräcklighet inom oss som förvränger kompassen. Det som till synes är rätt i våra färgade glasögon är en förvriden spegling av det som är, och blir därmed vår upplevda och ”sanna” verklighet. Därför kan vi gömma oss bakom att vi gör tillräckligt när vi sköljer ur mjölkkartongen och återvinner den. Därför kunde en god man som Jesus spikas upp på korset, för romarnas och de ortodoxa judarnas rädslor. Och därför så yttrade han de kända orden: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Förlåt oss alla, ty vi vet inte vad vi gör. 

Okej. Säg, nu har vi insett det här och blivit förlåtna. Vi har insett vad vi håller på med. Genom vårt leverne dödar vi ekosystemen på vilka samhället förlitar sig. Genom vårt sätt att leva så orsakar vi onödigt mentalt lidande. Så. Nu är det dags att ta ansvar, dra upp ärmarna, ta hand om våra sårade inre, bli ledare och leva liv som vi ärligt kan stå för. Utveckla goda värderingar och leva i enlighet med dem. Vägen till ett hållbart samhälle är inte lätt när vi tänker på det ur det här holistiska perspektivet. Men, varje steg vi tar i en ansvarstagande riktning är meningsfull, och gör gott för dig och mig, våra relationer till andra och till oss själva, och för vårt samhälles förhållande till resten av den naturliga världen.