Äkta eller falskt?

21 aug.

En situation

”Vad gör du?” Det hade varit tyst en stund hemma, inget konstigt, och jag kände för att prata. Jag stod och förberedde maten.

Hon svarade först inte. Efter ett tag kom hon fram till diskbänken och tittade ut genom fönstret: ”Ja, jag lagar inte mat i alla fall.”

Okej, ett konstigt svar, tyckte jag. Ett skämt? Det kändes inte riktigt så i stämningen, men jag ville inte vara överanalytisk så jag riffade på det och kontrade: ”Nä… Det har du rätt i. Du är inte ute och springer heller!” Med, vad jag hoppades var, en glimt i ögat.

Det jag hoppades skulle leda till skratt och en efterföljande lättsam och rolig konversation blev en fortsatt tryckt tystnad.

Efter ett tag: ”Det känns som att du försöker kontrollera mig.”

”Ursäkta?”

Det här utspelade sig i en tidigare relation. Jag förstod ingenting. Men hon hade upplevt att jag försökte kontrollera henne genom att fråga vad hon gör, och sedan att jag tyckte att hon var lat och oattraktiv som inte hade gått ut och sprungit. Hon hade fått en magkänsla som sa så. Jag hade bara velat konversera.

En annan situation

Samma relation. Jag hade börjat tappa känslorna. Jag hade börjat känna att det här kanske inte är rätt för mig trots allt, trots att det kändes så bra till en början. Vad var det som störde? Är det här min anknytning som spökar? Egentligen är det rätt? Men det kändes som att hon inte riktigt kunde acceptera alla delar av mig. Så upplevde jag, och det trodde jag.

Jag pratade med ett par vänner om vad som hände i mig. Det som blev tydligt då var att jag inte hade vågat visa alla delar av mig, och jag bara antog att hon inte skulle gilla de delar jag förutsåg hon inte skulle acceptera. Hon fick bara se ögonblick av dem, men jag kunde inte äga att de var jag, också. Då började jag tolka in tecken på att inte vara accepterad utifrån alla saker hon sa i andra sammanhang. Dessutom vet jag inte hur accepterande jag var själv av mina mindre vackra sidor, så det kändes ännu mer sårbart att prata om det. Istället för att våga visa mig började min magkänsla säga: nej, det här är nog inte rätt. Så tolkar jag utvecklingen idag.

Det roliga hände sedan: jag berättade om de här saker jag skämdes för att säga, och hon kunde motta det. Och när jag hade visat mig, ja då kändes det plötsligt mycket bättre igen.

Lager efter lager på löken som ska skalas av.

När kan man lita på sina känslor?

Jag spenderar mycket tid på att prata om och förespråka att vi ska komma i kontakt med våra känslor. Men hur ska vi veta vilka känslor som är sanna egentligen? Och kan man alltid lita på känslorna?

Bara för att du känner dig sugen på skräpmat så är det inte nödvändigtvis bra för dig (även om det inte gör något att äta ibland). Du vet att du mår bättre om du äter nyttigt.

Liknande med mer komplexa känslor. Ibland kanske du vill fly från en relation för att du har tröttnat eller den andra inte accepterar dig. Det kan vara sant, men det kan också vara att du egentligen bara är rädd för att visa det som finns under de ”fina” sidorna av du.

Du kanske känner att din kompis är ytlig och tråkig som prioriterar att gå på så många fester och att ni inte har så mycket gemensamt. Du kanske verkligen inte gillar sådana tillställningar. Men det kan också vara att du innerst inne önskade att du var likadan och är avundsjuk på din väns popularitet och förmåga att njuta av fester.

Ja, det finns många tillfällen när våra känslor kan leda oss i knasiga riktningar. Det här är nog en av anledningarna till att vårt samhälle menar att vi ska vara smartare än våra känslor, och attt vi ska använda vår tänkande hjärna för att hålla känslorna i schack. Ändock så hävdar jag att vara i kontakt med sina känslor är grunden för att kunna leva ett gott och meningsfullt liv.

Vi behöver kunna lita på vår intuition som säger oss vad som är rätt väg för oss eller inte. Fast intuitionen kan också ta oss på villovägar. Hur går det ihop?

Blir det lättare eller tyngre?

I grunden är intuitionen något vi behöver träna upp. Det kanske också låter motsägelsefullt, eftersom vi ofta tänker att vissa helt enkelt har en stark intuition och andra är aningslösa. En god intuition är något vi föds med, säger narrativet. Nej, säger jag. Jag tror att alla har potential till en stark intuition, men vissa av oss får träna på att använda den, och andra får träna på att ignorera eller förtrycka den, i ung ålder.

(Speciellt ska kvinnor ha en stark intuition jämfört med oss aningslösa män. Det är en myt att kvinnor per defintion är mer intuitiva. Men att fler kvinnor än män har en stark intuition verkar stämma. Det kommer förmodligen från träning i ung ålder, och att kvinnor har tydligare hormonella cykler, jämfört med pojkar som traditionellt har fått lära sig att stänga av sina känslor mer än flickor har behövt.)

Hur ska vi veta då veta om en känsla är sann eller inte? Omskrivet, hur ska vi veta om intuitionen vägleder korrekt eller inte?

Jag har inget bra och enkelt svar på den frågan och utforskar själv. Jag har kommit fram till tre första regler som hjälper mig att navigera detta träsk. Har du idéer, metoder eller tips, hör av dig!

Regel ett: vara ärlig med dig själv när du känner på känslorna. Känns det verkligen helt rätt? Alla känslor finns där för att berätta att du har ett visst behov. När du uttrycker dina behov, känns det som att det blir lättare inombords? Blir du lugn, avslappnad, glad? Om det gör det, då är du förmodligen på rätt väg, för då adresserar du behovet. Sen kan du såklart drabbas av skam eller oro om du har uttryckt ett behov som du inte är van vid att göra, som om du har satt en gräns och tidigare inte har satt så många gränser, men det är en annan känsla som inte har med den ursprungliga situationen att göra. Men om du försöker känna in bortom sådan skam och hittar tillbaka till den ursprungliga situationen, känns det lättare? Om du är helt ärlig och skamlös och egoistisk? Då är du nog på rätt väg.

Om du däremot blir argare/mer ledsen/XXX:are (något som river upp ditt nervsystem ännu mer), då är du förmodligen på villovägar. Du agerar och får en känslomässig reaktion, och på så sätt kan du testa om dina idéer kring vad dina känslor försöker säga borrar in i hjärtat av problemet eller inte.

Vad säger hjärnan?

Hjärnan (eller tänkandet) spelar också en viktig roll.

Regel två: är känslorna rättfärdigade utifrån omständigheterna eller inte? Många av oss fastnar i att rationalisera kring känslorna, vilket i sig är en försvarsmekanism och något vi vill komma förbi. Men det logiska tänkandet har verkligen en viktig roll att spela här.

Säg att en anhängare till Donald Trump känner i djupet av sitt hjärta att immigranter är grunden till alla problem i USA. För den här personen känns det otroligt starkt att det är så. Fakta säger att det inte är sant. Då handlar förmodligen känslan i kroppen om något annat. Då missleder känslan. Samma sak händer i våra förhållanden.

Mitt ex kände det så starkt inom sig att jag försökte kontrollera henne när jag frågade: ”Vad gör du?”

Där finns då möjligheten att ifrågasätta med hjälp av hjärnan. Är det här rimligt? Är det här verkligen sant? Kan mina känslor verkligen peka på en sanning här? David har inte visat tendenser att vilja kontrollera mig hittills. Det kan vara så att han bara har dolt det och nu kommer det fram, men det kan också bara vara en oskyldig fråga, trots att det känns så starkt i mig just nu (hon kan ju känna på sig att min fråga var en del av en gaslighting-strategi, men mer sannolikt är väl att hon överreagerar och att det är det där gamla exet som ville hålla koll på henne hela tiden som kom fram och stökade till det i känslolivet).

På så sätt kan vi använda både intuitionen och hjärnan för att hitta djupare inom oss själva och förstå vad känslorna försöker säga.

Bränns det?

Regel tre: Om du får en oresonligt stark känsla av att den andra har fel och du känner ett behov av att ha rätt, eller det bara bränner till oresonligt mycket utan att du förstår varför - dina känslor är nog inte sanna mot den här situationen.

Men min upplevelse längs vägen inåt är att när jag är balanserad och har klarsyn, då blir oftast inte känslorna så starka eller långvariga och jag kan se om det handlar om mig själv eller om den andra. Då räcker det med att uttrycka vad jag känner utan ett behov av att få rätt eller sätta dit den andra.

När det däremot blir en oresonligt stark reaktion på något litet, som jag själv också blir förvånad över, då är det nog ett emotionellt sår av något slag som har vidrörts inom mig.

Vi famlar i våra labyrinter

4 år sedan berättade en lärare för mig att känslor är något du behöver lära dig att känna. Tills dess hade jag aldrig fattat det. Jag tänkte att alla bara ska kunna det. Och att det var något fel på mig som inte kände så många känslor.

Men det jag inte insåg då var hur lång tid det tar att lära känna allt som händer i kroppen, och vilket mod som krävs för att våga erkänna allt! Det tar mycket träning för att lyssna in till min kära kropp och hämta visdom ifrån känslorna och sensationerna. Egentligen är det inte så svårt, men vi bär så många försvarsmekanismer som gör att vi inte vill kännas vid att vissa känslor finns i våra kroppar.

Under en känsla finns en annan, finns en tredje. Och ovan den tredje sitter två försvarsmekanismer. Det är en labyrint. Mitt eget exempel tidigare i texten visar på det här, och jag har upplevt det här så många gånger.

I slutändan finns bara övning och praktik för att bli bättre på det här. Jag lyssnar in till mina känslor så noga jag kan och försöker förstå dem. Här är radikal ärlighet viktigt (men jobbigt). Jag frågar mig själv, är det det här eller det där? Och känner vad som händer i min kropp. Sen testar jag att agera för att se vad som händer. Var det bra vägledning eller inte? Jag lyssnar till vad andra säger och bollar, blir sedd i vad som händer, blir utmanad.

Långsamt närmar jag mig, långsamt skalas löken, långsamt blir jag lättare.

Men fortfarande vandrar jag på nybörjarnas stig känner jag. Kanske snart att jag får avancera till ”intermediate” nivå? Den som tränar får se.

Själens dialektik

Under mina resor har jag landat i en teknik - en korsbefruktning från många andra tekniker med min touch - som fungerar bra för mig för att avslöja mig själv inför mig själv och växa. Jag kallar den lite högtrevande och skämtsamt för själens dialektik.

1. Det uppstår en negativ impuls: det kan vara att jag känner mig irriterad, att jag blir oresonligt trött, att jag känner mig orolig, att jag känner motvilja, att jag blir sur på någon utan att det finns en tillräcklig anledning (om jag tänker efter), eller mina känslor skiftar inför någon eller något rätt snabbt. Något som får mig ur balans.

2. Jag behöver först acceptera att det är så och se känslorna skifta. Det här kan ta tid. Säg att mina känslor inför en vän eller partner har skiftat lite: då kan det bli så att jag inte vill erkänna det, för jag vill hålla kvar vid känslorna som var och försöker då hitta tillbaka till de tidigare känslorna. Ibland tar det dagar att våga säga: ”Jag känner faktiskt lite annorlunda just nu/jag är faktiskt arg/jag är faktiskt ledsen”. Ibland tar det ännu längre tid. Alltså, ett steg av acceptans.

3. Därefter blir det Sherlock Holmes som kommer fram med själens dialektik: uppdraget är att identifiera vad det är jag egentligen känner och vad är det som skaver? Jag börjar ställa frågor till mig själv i stil med: ”Är jag ledsen för att hon inte ringde tillbaka?” ”Är jag upprörd för att hon inte lät så pepp på mitt förslag?” ”Känner jag mig orättvist behandlad?” ”Handlar det om att jag är rädd för att bli lämnad?” Ja, alla möjliga frågor som fantasin bjuder in till.

Syftet med att ställa frågorna är att känna in: känns det här sant eller inte? Väcks det en reaktion i mig eller inte? I början var det svårt, men nu upplever jag att det har blivit rätt lätt. Det svåra är egentligen att hitta rätt fråga att ställa, för jag kan vara rädd för svaret.

Hur vet jag om det är sant då? Då kommer vi tillbaka till känslan av att det blir lättare inombords. Och en känsla av att det är sant, det känns rätt. Som att något erkänns. Om jag inte överhuvudtaget och något säger: ”nä, det stämmer inte”, då är jag på fel väg.

Det finns så många tekniker att komma djupare, och jag använder många. Men den här har hjälpt mig mycket när jag försöker utröna vad det egentligen är mina reaktioner handlar om, och om jag bara har att göra med en försvarsmekanism eller om det finns någon substans bakom det jag känner.

Substans finns ju i princip alltid, men kanske inte i den riktningen man tror först. Jag kanske inte egentligen känner mig ensam och värdelös för att min kompis i sista minuten ställde in vår träff (försvar), utan egentligen är irriterad och vill säga till honom att det är fan inte okej (äkta, kanske förbjuden? känsla).

Mot ännu djupare djup

I slutändan handlar det om hur modig du vågar vara. Vågar du ställa de riktigt jobbiga frågorna och acceptera svaren och vad de insinuerar? För att kunna göra det så handlar det om att vara nyfiken och inte vara för fäst vid att det blir ett visst svar. Nyfiken på dig själv och andra, och inte döma dig själv eller andra för hårt i svaren som kommer fram. Du har dina svar på grund av de saker du har varit med om, och detsamma om den som är på andra sidan.

Så kärlek och medkänsla är viktigt i en sådan här process! Kärlek till dig själv: du gör ditt bästa och alla saker du upplever inombords är okej. Kärlek till andra: de gör också sitt bästa.

Hur nyfiken vågar du vara? I slutändan är det ju inte så himla allvarligt det här med livet, och när vi kan komma till stadiet: ”Oj, håller jag på med sånt här också för att jag är lite rädd? Vad gullig jag är egentligen”, då har vi kommit till ett ställe där vi verkligen kan utforska våra känslors äkt- eller falskhet på riktigt.

Ofta är svaret inte entydligt; många känslor samsas och brottas med varandra. Frågan är då om vi kan acceptera det, vara med det och låta det reda ut sig självt utan att i förväg bestämma oss.