Älska det du hatar

Du går där i skolans korridorer. Du vet att du har en lektion och måste hinna i tid, men när du försöker springa så är benen som gelé. Korridorerna är inte riktigt som de brukar. Paniken ökar, tiden går. Du vet att läraren kommer att bli besviken. Det känns så himla viktigt. Du kommer fram, inte i tid. Men, ingen verkar bry sig. Du förstår inte riktigt vad läraren säger. Du försöker hänga med, men det går inte. Plötsligt inser du att du står utan byxor där! Ångesten ökar och du hoppas att ingen ser. Det känns som att alla borde se, men på något konstigt sätt så verkar ingen annan bry sig.

De värsta av drömmar. Pinsamma och jobbiga, den här typen av drömmar som vi alla någon gång upplever. Exakt vad drömmar är och hur de uppkommer finns teorier om, men helt säkra är vi inte. Att det handlar om att hjärnan bearbetar saker och ting, testar olika scenarior, processar olika känslor verkar forskarna vara ense om dock. Och vissa känslor verkar vi tycka är så jobbiga så att vi plågas av dem om och om igen i våra drömmar. Pinsamhet, ilska, skräck, avund. När ska man egentligen få komma över de där upplevelserna i skolan, kan man fråga sig morgonen efter när man vaknar med en jobbig känsla i kroppen.

Vissa känslor är verkligen som pest att uppleva. Vilka är det för dig? Avund? Ilska? Bitterhet? Glädje? Sorg? Nervositet? Eller är det någon typ av situation? Konflikt? Sätta gränser? Be om det du önskar?

För mig har det varit olika saker: ilska, att känna mig värd lycka och det jag vill ha bland annat. Att känna mig glad över en längre period ”utan anledning” har sällan fungerat: då har något bägarsmolk invaderat och tagit bort känslan. Lite som ett beroende av att må dåligt.

Älska det du hatar

En stor del av min upptäcktsresa de senaste åren har handlat om att bli mer och mer okej med mina känslor och uppleva hela spektrat. Våga känna vad jag känner. Acceptera det och inte förneka det. Våga känna det så intimt som möjligt.

”Att känna det så intimt som möjligt” innebär för mig att uppleva sensationerna i kroppen som uppstår, även om det är obehagligt, och våga känna det så nära som möjligt. Eller att våga känna ilskan och hur den känns och kunna erkänna för mig själv: ja, jag är faktiskt arg nu, och det är okej. Vilket är något annat än att agera ut den (vilket är ett kapitel i sig). 

En paradox? Att våga vara närvarade och inte stöta bort eller förtrycka, ignorera eller distrahera bort de där jobbiga känslorna leder till mer kapacitet för glädje? Det verkar så. Men det har fortfarande varit jobbigt som tusan att vara närvarande i det. Med tiden har det blivit bättre; svåra känslor har blivit mindre svåra och mindre tabu (även om det ibland uppstår automatiska reaktioner för att skjuta bort dem). Det är lite som att lära sig att spela badminton: med tiden har det blivit tydligare hur känslorna manifesterar sig i kroppen, som att smashen blev stabilare och små nyanser i slaget mer och mer kom fram. 

Men, de svåra känslorna har ändå inte blivit ”välkomnare”, om du förstår vad jag menar. Tolererbara, ja, men inte välkomna eller njutbara.  Lite, rynka på näsan, ”jaja, du kan få finnas (men jag gillar dig egentligen inte, pinsamhet!!)”. 

Och där, kära vänner, kommer ett nytt förhållningssätt in som har besökt mig den senaste månaden. När de jobbiga känslorna eller sensationerna kommer, så har jag börjat fråga mig: 

”Kan jag älska det här?” 

Jag har länge vetat om vad tacksamhet kan göra för vårt välmående och försökt med det här med tacksamhetsjournaler eller tänka positiva grejor före jag gått och lagt mig. Det har väl fungerat okej, men inte super i mitt fall.

Så den här frågan: ”Kan jag älska det här?” handlar för mig inte bara om jag kan känna lite tacksamhet för den där pinsamheten eller avundsjukan, eller att bara säga till mig själv att ja, jag älskar den här irritationen, rädslan, smärtan, förvirringen. Nej, frågan handlar om jag verkligen kan känna kärlek till den där känslan som jag ogillat så mycket, när den finns där i stunden. Verkligen uppskatta upplevelsen av att ha frustrationen, eller vad det nu är. Verkligen uppskatta min osäkerhet, mitt självtvivel. 

Och ett steg till när jag väl känt kärleken: ”Jag kan inte vänta tills jag får känna det här igen. Välkommen, smärtan.” 

Det blir ingen god thaigryta utan ostronsåsen

Det kan ju låta som en väldigt konstig inställning, att längta till att få känna det otroligt jobbiga igen. Lite falskt till och med. Jag håller med, det finns något som känns lite tvingat i det här. Men samtidigt har jag känt det som en mirakulös katalysator.

Joe Hudson, en andlig lärare som jag lyssnar till ibland, sa en gång att om du inte kan älska alla känslor, då kan du inte ta emotionellt nyktra beslut, för då försöker du undvika vissa känslor. Det klingar sant i mig. Det är rätt självklart att jag inte fattar rätt beslut om jag gör allt för att undvika att känna min sorg. Men även om jag kan stå ut med sorgen (men inte älska den) så kommer jag inte fatta emotionellt nyktra beslut, för jag välkomnar inte känslan inte riktigt helt fullt ut för att hjälpa till i mitt beslutsfattande.

Man kan ju såklart ifrågasätta vad det innebär med begreppet ”älska” här. För mig innebär det att känna en uppskattning och en inbjudan till känslorna att få ta så stor plats de vill ta, och acceptera det som kroppen berättar. Men även att se om jag kan faktiskt njuta av upplevelsen av känslan, även om den är jobbig. För ofta så är det jobbiga inte så jobbigt, utan snarare ovant och påminnande om något vi inte vill bli påminda om bara.

Det här fungerar fantastiskt bra med själens dialektik (som jag skrev om här), och se vad för reaktioner som kommer.

De där känslorna som du inte gillar, de är lite som ostronsåsen som du slänger i thaigrytan. Till synes (”smakes”?) inte så god, men en smak vi kan lära oss att älska och som verkligen höjer kvaliteten på hela maträtten i slutändan.

Livet pulserar

Jag ser fram emot att leva med den här inställningen en längre tid och se vad det bär med sig i förlängningen. 

Men på kort tid har jag upplevt att våga älska de jobbiga upplevelserna och situationerna ger mig en större förståelse för signalerna som min kropp ger mig. Det ger också en starkare känsla av att vara vid liv och uppskattning av livet och, ja, allt, även när saker inte blir exakt som jag vill. De jobbiga känslorna aktiverar ju ofta hela mig, och i stället för att uppleva det och stå ut med det, så blir det en positiv upplevelse som hjälper mig att göra kraften mer till en känsla av bestämdhet: jag måste följa det som känns rätt, annars får det vara. 

På något sätt, när jag hittar kärleken till de jobbiga känslorna, så slutar de vara ett problem, och de slutar vara så jobbiga. 

Också, helt enkelt mer glädje och tacksamhet. Saker och ting känns inte så allvarliga, och mer som att det finns möjligheter och en tacksamhet inför att få uppleva allt, det här roliga äventyret som livet är. Ja, livet pulserar helt enkelt.

Tänk, att en liten vinkling i en fråga kan göra så mycket. Att gå från att uppleva fullt ut och inte fördöma, till att försöka älska. Hur känns den idén för dig? För mig kändes den som ett blixtnedslag när den kom.

Ska jag vara ärlig så tror jag ju att jag aldrig hade kunnat känna kärlek inför det där jobbiga om jag inte hade tagit de andra stegen tidigare. Men det är väl så det är kanske, att när vi är redo för det där nästa steget, då kommer möjligheten att göra det. Och då plötsligt så ”it makes sense”. 

Jag tror det var Einstein som sa att man inte kan lösa problemet om man är kvar på samma nivå som problemet uppstod; man måste upp ett steg. Lite samma sak här kanske. 

Hej från Gotland!