Skapa från glädje

Det här är någon form av årskrönika. Vad var 2024 egentligen? Och vad kan 2025 tänkas bli?

2024 var ett år av mycket släppa-tagande. Flytt från Ängsbacka, utbrändhet under våren och försommaren, uppbrott från förhållande, en höst med långvarig småputtrande sjukdom, mycket trötthet i kroppen och på mig själv. Hela året präglades av att jag hade svårt att finna den glädje jag är van vid i sociala situationer; jag kunde inte träna som jag gillar - när jag kom upp över 90 % ansträngning kändes det som att kroppen bara la av och sen behövdes flera dagars återhämtning; jag kunde inte satsa på mitt företagande och skrivande som jag ville, för hjärntröttheten sa emot.

Men, mycket gott kom också ut av det här, som vi ska se nedan.

Varför? - den eviga frågan

Så det blev ett år av att skala ner och verkligen fråga mig själv inför nästan varje aktivitet: varför gör jag det här? Njuter jag av det här?

Till exempel, om skrivandet. Skriver jag för att det är kul och för att det är njutfullt? Eller skriver jag för att jag hoppas att jag ska kunna bli författare och bli läst av många? Det är klart att båda funnits i mig, och det är väl okej, men den senare drivkraften fungerade verkligen inte under 2024. De gånger jag kände att det drev mig var det som att luften gick ur. De gånger det kändes njutbart gick det lätt.

Samma med att jobba i de projekt inom energi och klimat jag varit involverad i, ge meditationer och umgås med vänner: vill jag verkligen det här, eller gör jag det för någon annan anledning?

Yttre och inre motivation

Det är inget fel i att drivas av yttre motivation (som en lust att tjäna pengar eller bevisa sig och bli uppmärksammad), men för att det ska vara hållbart över tid behöver det finnas en inre motivation också. Det är inget fel i sig att ha mål eller ambitioner. Tvärtom är det jättebra. Det är roligt och ger krydda i livet och skapar utrymme för utveckling. 

Men - jag tror att det behöver komma från rätt plats. Eller det behöver finnas tillgång till vila och att de där yttre målen inte blir oumbärliga.

Ute i den yttre världen kommer det inte göra så stor skillnad om du levererar för att du är rädd för att göra andra besvikna och desperat söker bekräftelse, eller om du gör det för glädjen och njutningen av att göra det. Vi kan lura oss själva att tro att det spelar stor roll för de som använder våra tjänster eller produkter, men i många fall försvinner det längs vägen (som en liten egenföretagare blir det såklart otroligt viktigt, där du ofta möter dina kunder direkt). Jag tror att varken du eller jag tänker på Steve Jobs intentioner och vad han drevs av när vi använder en iPhone eller vad Bastard Burgers ägare har för avsikt med sin hamburgerrestaurang - det är burgarnas smak som betyder något för oss. Och många verkar gilla olika artisters musik, även om de är missbrukare eller gjort tveksamma saker, som Michael Jackson.

Om man ska tro på David Senra (som driver den fantastiska podcasten Founders) så drivs i princip varenda stor entreprenör av känslor av otillräcklighet. Och det kan vi tycka är bra på ett samhällsplan, för vi får många olika produkter och tjänster som gör våra liv bättre (om de alltid gör det kan vi ju ifrågasätta såklart). Men skulle du vilja leva med att drivas av otillräcklighet varje dag? Om det är kravet för att lyckas stort i världen, då känner jag mig nöjd som det är. Och det är därifrån jag vill utforska.

Jag läste den fantastiska och magnifika Rick Rubins bok om kreativitet, och slogs av en sak han skrev: ”Konstnärens mål är att värna om sin integritet och sitt oberoende. Att inte låta sig distraheras av stress, pliktkänsla, rädsla eller krav på ett visst resultat.” (s.237) Jag har nog aldrig sett mig själv som konstnär, men egentligen är väl vi alla konstnärer av våra liv, så länge vi lever utifrån att möta an livet i nuet och tillåter kreation att hända. Nu har jag ju i och för sig skrivit klart råmanus till min första bok, så då är jag väl kanske konstnär. Oavsett, det citatet träffade precis rätt hjärtsträng hos mig.

Avslöja mig själv inför mig själv

Det har alltså pågått ett konstant avslöjande av mig själv inför mig själv i år. Varför gör jag detta? Var är mitt syfte med att skriva detta? Vad är mitt syfte med att skriva min bok, med att hålla mina meditationer? Varför vill jag ut och åka skidor? Är det för att jag gillar det, eller för att det är något man ska när det är vintrigt och fint ute? 

För dig kanske de här frågorna är icke-frågor, men för mig är de otroligt väsentliga för jag har lätt att hamna i att göra saker inte för att jag själv vill, njuter eller längtar, men för att det någonstans känns som att det är det någon förväntar sig. Inlindat i vackrare ord än vad jag kan åstadkomma är det de frågorna Rubin ställer till oss med sitt citat ovan: lever du verkligen ett genuint liv?

Jag har väl det senaste året helt enkelt landat i att drivkraften att uppnå saker för att jag vill bevisa mig för världen inte fungerar så bra. Eller, det har fungerat bra hittills, men jag känner inte att jag kan eller vill piska mig så hårt genom extern validering längre. Och det är väl kanske det som skiljer de där riktigt stora och framgångsrika från en vanlig snubbe som jag. Det tog ett tag för mig att acceptera det, och kanske till och med välkomna det. 

Jag har fortfarande ambitioner, men exakt vad de är är något som jag håller på att utforska. Jag vill vara nogrann med att de kommer från en rolig och rymlig plats, från en kreativ och framåtblickande och glad plats inom mig - inte från behovet av att bli erkänd av andra eller tjäna pengar. Sen kanske det är typ samma saker jag gör i slutändan, men för mig är det två helt olika världar.

Du skulle kunna kalla det att överlämna sig till ödet, men det låter så dramatiskt. Jag tänker mer på utforskandet som att jag egentligen inte vet exakt vad det är jag vill, och tillåter mig själv att utforska det genom att vara öppen. Jag tror de flesta inte har så bra koll egentligen på vem de är eller vad de vill. Det är så lätt att hamna i hjulspår.

2025 - ett nytt år, ett nytt du?

Så för mig innebär 2025 ett år av att vara sann (radikalt och brutalt ärlig) mot mig själv och göra det som känns rätt och det jag längtar efter (samtidigt som jag uppfyller mina åtaganden såklart ;) ). Inom vissa spirituella strömningar tänker man att jaget är något som hela tiden, i varje sekund, återuppfinns. Neurologisk forskning visar också på att hjärnan konstant behöver berätta en historia för sig själv för att minnas vem man är, egentligen. Jag hoppas kunna titta in i den lådan lite, helt enkelt, och inte tro på alla historierna. Önska mig lycka till!

Vad är dina ambitioner för 2025? Har du funderat? Om inte, passa på att använda energin av pånyttfödelse som ett nyår brukar bringa med sig, ta en eftermiddag och fundera och känn in: vem är du egentligen nu, när 2025 precis har börjat?

Så här vackert kan det vara ett nytt år i fjällen. Visst skänker det ro och framtidstro?