Förbjuden vrede

Liksom alla andra bär jag många facetter inom mig, många delpersonligheter som vill komma till uttryck. Idag är det en lite hårdare och argare David som skriver.

Många blir överraskade när de får reda på att jag är ett metalhead, och att från 16 till 25 års ålder så lyssnade jag i princip uteslutande på metal. Inte bara det, musik med clean vocals, det var kasst. Det skulle vara growl och skrik, annars fick det vara. Gärna med djupa eller våldsamma texter. Det enda andra som fick plats i mina lurar under de åren var Toto, Kent och Bad Religion som följt med mig sen barnsben.

(Favoritband, undrar du? Under den tiden var det bland annat mycket (tidig) In Flames, Marduk, In Mourning, Anorexia Nervosa, Opeth, Finntroll, Hatesphere, Disillusion, Cult of Luna, Strapping Young Lad, Fleshgod Apocalypse. För att bara nämna några tidiga favoriter.)

Jag har funderat lite på vad metal har betytt för mig genom åren. Hur metalen räddade mig, hur den skänkte mig mening och frid.

Famlande steg

Jag minns första gången jag hörde metal på riktigt. 

Jag hade såklart hört någon låt av Metallica och Maiden före det men inte tänkt något särskilt om det (aldrig gillat Metallica eller Maiden, sorry). Kanske att jag hade hört någon låt från HammerFall (som var stora när det här utspelade sig, tidigt 2000-tal; Hearts on Fire, någon?). Såklart The Final Countdown, som jag älskade som barn, som är tidig heavy metal (men som många kanske inte tänker på metal). 

Via ett onlinespel så rekommenderade en kompis låten Only for the Weak av In Flames. Ovetandes om vad som komma skulle laddade jag ner den via KaZaA, som man gjorde på den tiden. Jag slog på den, ensam hemma, och blev nästan rädd för hur hård den var (vilket är lite gulligt, för idag tycker jag den är melodisk och nynnvänlig mest). Och Anders growl…! Något i mig ryggade undan, men det var också något i mig den greppade tag i. 

Jag började lyssna på den om och om igen (och några fler låtar från det albumet, Clayman), men var noga med att inte lyssna när mamma var hemma - det kändes pinsamt att lyssna på sådan musik, med skrik. Jag var nog fortfarande rätt fast i min duktig-pojke-fas.

Rationellt rättfärdigande

Över tid blev det mer och mer metal, mest av samma stil som In Flames först, men med tiden hårdare och hårdare. Mamma sa flera gånger längs vägen ”du kommer att växa ur den där musiken”. Men jag visste att jag hade hittat hem och att den alltid skulle vara med mig och jag minns att jag kände mig förnärmad och sur när hon sa så. Det kändes så himla jag på något sätt. Idag lyssnar jag på all möjlig musik, men metal av alla olika slag är frekvent i lurarna.

Genom åren har jag hittat på lite olika anledningar till varför metal är så bra. Varför det känns så rätt i mig. I början var det rätt pretentiösa anledningar… 

Det är ”äkta” musik: det finns ingen större publik för de här banden så de skriver bara musik som betyder något för skaparna (till skillnad från pop). 

Studier pekade på att metalheads är intelligentare än genomsnittet (lite härligt att få bekräftat: ja - jag är smart!). Det är komplicerad musik som har många nyanser. 

Det var djupa texter, som inte bara handlade om kärlek.

Den riktiga anledningen

I slutändan är väl bara det där rationaliseringar för en sanning som inte går att undankomma: jag gillar hur det känns i mig när jag lyssnar på metal.* Men den riktiga frågan blir då, varför känner jag som jag gör och vad är det jag gillar med det? 

På en nivå går den frågan såklart inte besvara. När jag lyssnar på musiken jag gillar så uppstår emotioner i min kropp som jag gillar, som får mig att må bra. Min kropps intellekt berättar för mig att det här gillar jag. Jag tror mycket på det som Jonathan Haidt säger i sin The Righteous Mind (fantastisk bok): känslorna styr mer eller mindre, och sedan använder vi vårt intellekt för att rättfärdiga det som vi gör. Det är mer nyanserat så, men grunden i hans tes är sådan**. 

Okej, ett steg vidare. Varför svarar min kropp an på det då? Jag har en hypotes om det. 

Ända sedan urminnes tider (eller i alla fall sedan jag började skolan) har jag upplevt det svårt att bli arg. När jag blir arg blir jag rädd, rädd för att stöta bort människor, förlora vänner och så. Det känns skamligt, otroligt svårt och sårbart ofta (så om jag blir arg på dig, var glad, det betyder att jag känner mig trygg med dig! ;) ). 

Under många år trodde jag att jag inte kunde bli arg - jag var otroligt bra på att förtrycka den känslan och stå ut. Då upplevde jag det som att jag var så mogen att jag inte blev arg. ”Jag blir inte arg, jag ser bortom det, förstår min medmänniska.” Idag vet jag att det inte är sant. Jag kan visst bli arg. Det där var mest försvarsmekanismer och rädsla. Idag gillar jag faktiskt känslan av ilska rätt mycket, även om den är lite läskig att anamma fortfarande. Ett fantastiskt framsteg för mig.

Hypotesen då? Metalen gav mig en katalysator genom vilken jag kunde känna min vrede på ett sanktionerat sätt. Jag kunde bli arg tillsammans med musiken utan att behöva bli sårbar och stå upp för mina behov inför andra människor, och utan att behöva vända känslorna alltför mycket inåt mot mig själv. Hat genom musik istället för självhat. 

En annan känsla som jag hade svårt att hantera var min känsla av ensamhet, och där blev också metal en räddning. För utomstående är det nog lätt att relatera till ilskan jag skrev om: många ser metal som skränigt, våldsamt och utan melodi. Men för er som har lyssnat mycket på metal vet ni att det finns många olika känslor som döljer sig under den våldsamma ytan (beroende på subgenre såklart): sorg, ledsamhet, glädje, förundran.

Många är de kvällar då jag har lyssnat på metal och funnit tröst i min ensamhet. Inte bara fysisk ensamhet, men existentiell ensamhet. I musiken och texterna hittade jag någon som förstår de känslor som finns inom mig (liksom säkerligen många Kent-fans kan relatera till). Lyssna på Dim av Cult of Luna, med text, så förstår du vad jag menar.

Jag hade helt enkelt inte fått träna på att möta och uppleva vissa av mina känslor och hantera dem konstruktivt, men där kunde metalen lite hålla mig i handen och släppa ut dem så att jag slapp förgöras av dem inifrån. 

Om du är nyfiken på en härligt våldsam och brutal låt? Hatespheres Damned Below Judas är ett bra exempel. Härlig text. :)

Den inre världen utan musik

Idag har jag ett lite annat förhållande till musiken. Tack vare min egna upptäcktsresa inåt kan jag möta de här känslorna lite konstruktivare även utan musik, och då blev vissa metalband lite mindre intressanta plötsligt. När obehagliga känslor uppstår nu, då behöver jag inte musik för att möta dem. 

Därmed kom ny musik kom till mig, och idag lyssnar jag på pop, singer-songwriter, alternativt, ja allt som tilltalar mig på något sätt. Men många metalband har fortfarande en speciellt plats i mitt hjärta och kommer förmodligen följa mig till graven. 

På vår resa inåt till att bli oss själva mer tror jag det är viktigt att hitta människor, externa saker eller hållpunkter som kan hålla oss i handen när vi utforskar. I slutändan vill vi kunna möta hela den inre verkligheten som den är. Men det är en tuff uppgift, speciellt när vi inte har fått övat på det. Eller snarare, när vi har kontinuerligt har övat på att förtrycka den inre verkligheten och bara lever med ”tillåtna” känslor. Vilket vi alla gör, i mer eller mindre grad.

Så, tack metal för allt du givit mig och fortsätter att ge mig.

En arg David kanske ser ut så här?

* Lite utanför diskussionen, men jag gillar såklart inte all metal. Som alla andra metalheads är jag rätt elitistisk i min metalsmak. Det här bandet är bra, det där suger, den där genren är bäst, den genren lyssnar inte riktiga metalheads på, och sådant där. Lite med glimten i ögat, lite på allvar. 

För er som kan er metal, så idag lyssnar jag mest på post (sludge) metal, melodisk döds, progressive death och black, men det finns band från varje genre med skulle jag säga. Ingen större fan av ren döds, grindcore och det där mest brutala (längre). Minst gillar jag nog nu metal och power metal, men det är jag väl knappast ensam om? :) 

** I hans metafor är ”vi” (känslan av jaget) ryttaren på en elefant; vi tror att vi har kontroll, men egentligen är det elefanten (kroppen och känslorna) som trampar på lite som den vill och ryttaren försöker rättfärdiga elefantens beteenden. Ryttaren kan också justera elefantens mål på sikt och komma på olika sätt att skydda elefanten. Men här och nu är det mest elefanten som styr.