Vägen inåt - En början
Alla historier har en början. Men en början har också alltid ett före, så det är så svårt att veta vilken tidpunkt som är lämplig att utse som början. Börjar historien om mitt liv med min födelse, med mina föräldrars beslut om att skaffa barn, eller kanske min farfars barndom? Det blev en filosofisk början på det här inlägget, där jag har tänkt att skriva lite om min väg till att bege mig ut på den inre upptäcktsresan.
Tills för ett par år sedan var jag en materialistisk ateist. Allt prat om andlighet och komma i kontakt inåt avfärdade jag som mumbo jumbo. Jag hade inte insikt om att känslor är viktiga på något speciellt sätt, det var bara något man hade eller inte. Vissa hade mer känslor än andra, och de var viktigast främst när det handlade om förhållanden i min värld. Såklart var logik och vetenskap det viktigaste för beslut.
Det var till och med så att jag ett tag trodde att jag var psykopat, för jag upplevde nästan att jag inte hade några känslor. Jag bodde då i Japan, och var otroligt stressad av en livsstil som inte gav mycket utrymme till vila och var i ett tillstånd av inre osäkerhet och känsla av otillräcklighet och ensamhet.
Men så för ungefär 7-8 år sedan så började jag komma in på personlig utveckling, och började faktiskt prata om vad jag upplevde med mina vänner och familj. Jag minns hur svårt det var att erkänna vissa saker, som att jag kände mig ensam och oattraktiv. Men det gav mig också en känsla av frid. Och att gå in i personlig utveckling gav mig också förståelse för att det var ett jobb att göra för att bli mer som jag ville vara, och att alla andra kanske inte levde kvalfria liv. Det jag inte förstod på den tiden var just vilket hårt jobb det skulle bli, och hur lång tid det skulle ta.
Ett par år senare var jag på en kurs i tantra, där jag för första gången fick lära mig att känslor är något som vi behöver öva på att känna! Det var hos Johan Ekenberg på Humlebäck. Jag minns hur jag tappade hakan, men samtidigt förstod att det var fullt rimligt att det är så när han beskrev det som att det är samma sak som att lära sig att gå. Barn kan inte gå direkt när de föds. Varför skulle vi automatiskt kunna känna våra känslor?
Det blev accelerationen – början – på en resa inåt att upptäcka vem jag är, vad jag gillar, och vad jag egentligen vill. Det har varit en häpnadsväckande resa. Jag har behövt omdefiniera vad det innebär att leva ett gott liv, vad jag vill göra i livet, vad jag känner är meningsfullt, och vad meningen med livet är för mig. Tidigare jobbade jag med hållbarhet, en fråga som fortfarande är viktig inom mig, men som jag inte längre brinner för. Nu brinner jag för att vara en katalysator för människor att komma i kontakt med sitt inre jag, sina känslor. Det tror jag är nyckeln till ett meningsfullt liv och för att vi faktiskt ska komma någonstans med hållbarhetsarbetet här på jorden. Om vi inte är i kontakt med oss själva, hur ska vi då vara i kontakt med andra människor, naturen och andra djur?
Min resa fortsätter. Spännande tider väntar. Hur går din resa? Du kanske är på väg ut på en resa? Eller mitt på vägen?
Om du har något ämne som du önskar att jag skriver om så är du välkommen att skicka ett mejl eller kontakta mig på min instagram, inre_upptacktsresan.